I korta, prosapoetiska scener och med många omtagningar gestaltas hur ett jag och ett du tvekande slingrar sig in i varandra, hur gränserna bleknar bort när de söker ett gemensamt språk:
'Vi stavar i bredd, ikapp dina stora bokstäver mot mina respektlösa och sen den dan vi byter, minns du, jag som börjar med dina och automatiskt du som blir jag'
Meningsgränserna är också de, om inte upplösta, så åtminstone uppluckrade. Meningarna bryts i varandra. Språket laddas med en högst medveten ambivalens, som fångar det trevande i relationen mellan de två. Dubbeltydigheter uppstår när ordföljder konsekvent arrangeras om, ofta går det att läsa meningarna på flera sätt med olika betoningar. När en punkt nedtecknas sker det ofta en halv sekund för tidigt och det sista ordet utelämnas. Läsaren hinner precis ana det outsagda och leds med det i tankarna in i nästa mening.
Snart börjar sönderfallet, en utdragen separationsprocess där ett åter ska bli två. Gränser upprättas: 'Handflata mot handflata [...] Vågar inte inkräkta, eventuella fingrar, intonationer'. Smärtsamt slits banden ett efter ett - sambanden, förbindelserna.