- Man måste komma ut om och om igen, varje dag, folk frågar hela tiden om ens sexualitet, säger Ardeshir Bibakabadi.
Zam Sigurdsdotter instämmer.
- Och alla tar för givet att man är hetero. Om jag går och håller en tjej i handen är det lättare för många att se oss som vänner, eller se mig som kille. Hellre det än att tro att jag är kär i henne.
Den första etikett som de flesta människor sätter på folk är vilket kön en person tillhör. Men Zam känner ingen könstillhörighet.
- Jag är jag och det räcker. Jag står utanför könen, jag kan gå för flata, för bisexuell, för bög, säger hon.
Eller han. Vad säger man?
- Folk får välja själva. Vissa ser mig som kille, andra som tjej. Det är inte viktigt för mig.
Någonstans där blir det riktigt komplicerat för de flesta. Själv har hon aldrig haft känt behov av en könstillhörighet eller att kalla sig något särskilt. Men det har omgivningen.
- Alla runt omkring mig är förvirrade av mig. Därför kallar jag mig 'intergender'. Också för att synliggöra att det existerar, att det inte är flummigt eller konstigt. Det är hela mitt liv, min vardag, sån jag är hela tiden.
Hon vill öppna folks ögon för en verklighet som finns här och nu.
- Folk behöver få se att vi existerar varje sekund. Inte bara på fredagskvällar eller festivaler, säger hon.
Att hon själv känner sig trygg i sin identitet betyder inte att hon förnekar att det kan vara svårt att leva som hbt-person i Sverige och Göteborg. Hon vet att man inte har samma frihet som de som passar in i heteronormen.
- Om två hbt-personer hånglar på ett cafe en vanlig dag kan de bli utslängda för att de väcker anstöt!
Ardeshir Bibakabadi, som kom till Sverige 1985, tycker att samhällsklimatet för homosexuella har blivit bättre med åren.
- På 1980-talet var det inte så lätt. Det handlade bara om hiv-smittade och det var väldigt fult att vara homosexuell då. Inte spännande direkt.
Fortfarande kvarstår tabun och rädslor.
- Jag är invandrare och homosexuell, så det blir ett dubbelt utanförskap. Och så är jag parkeringsvakt också, då det blir tredubbelt! säger Ardeshir och skrattar.
Men blir strax allvarlig igen. Arbetet som parkeringsvakt är det första jobb han haft där han blivit accepterad som homosexuell.
- Oavsett vad man jobbar med, så är man utsatt, säger han.
För fem år sedan jobbade Ardeshir som mentalskötare på Lillhagen. När han fick jobbet berättade han för chefen att han just förlorat sin partner. 'Jaha, var det modern till ditt barn', frågade hon då. 'Nej, det var min pojkvän', sade han.
- Då rekommenderade hon mig att inte säga det till någon på arbetsplatsen, eftersom den var väldigt homofob. Hon sade att hon inte kunde försvara homosexualitet, för då skulle hon bestraffas och själv kallas flata.
Ardeshir tycker det var uselt av en chef att ge ett sådant råd. Att liksom acceptera situationen. Snart nog fick han själv uppleva jargongen bland arbetskamraterna.
- Det var väldigt macho. Snacket gick: 'Det är skönt att det inte finns några bögar här på avdelningen, så man har ryggen fri'.
Han skrattar åt eländet.
Zam Sigurdsdotter är van vid reaktioner på hur hon är.
- Sist jag gick ut i vit skjorta och skägg - det var så fruktansvärt provocerande! Men jag växte upp som 'freaket', jag är anarkist och aktivist. Hela min livsstil går emot normen, det gör det nog lättare för mig. Jag älskar mitt liv, jag skulle inte vilja ändra på något - bara andras trångsynthet.
För Ardeshir är det inte lika lätt att bryta mot normer, att klä sig hur han vill och vara sig själv. Men det viktigaste är hur man blir bemött som människa, menar han.
- Man får inte utmärka sig och blir lite nedtryckt. Men man anpassar sig, annars kan man inte överleva, säger Ardeshir.
Kravet på anpassning är inte unikt för hbt-personer. Men att utmärka sig kan vara farligt. Hotet finns där - och rädslan.
- Det finns de som är skitskraja, säger Zam. Och det är berättigat - de får ju stryk och blir hotade. Det är inte ovanligt. Folk glor, viskar, skriker 'jävla flata' efter en. Man vänjer sig aldrig ordentligt. Men vill jag hålla någon i handen på stan så gör jag det, säger hon.
Också inom homovärlden är det snålt med utrymme att vara udda, menar Ardeshir.
- Där finns mycket fördomar, till exempel om 'fjollorna' bland machobögar, säger han.
- Det finns lika starka normer inom homovärlden som i heterovärlden. Är du bög så är du bög och är du flata så är du flata, 'jiddra inte mer med min hjärna!', säger Zam och menar att där tar mångas föreställningsförmåga slut.
Även i Zams kretsar finns hos vissa en vilja att se henne som tjej och flata. Punkt slut.
- Men många av mina vänner är extremt stöttande och förstående, säger hon.
Rörelsen är splittrad i allt från anarkistflator till schlagerbögar. Ardeshir framhåller vikten av sammanhållning, själv fann han modet att träda fram genom föreningen Homan, för hbt-personer med utländsk bakgrund.
- Det finns en hotbild, en kriminalitet mot homosexuella. Det är ett långt arbete vi har framför oss. Men lagarna har kommit långt, med partnerskap och adoption för homosexuella, säger Ardeshir.
- Ja, det har gått framåt, vi får gifta oss på kyrktrappan... Men samhällets syn finns kvar och ute bland adoptivbyråerna finns fortfarande de som nekar hbt-personer barn, säger Zam.
För Zam är festivaler och demonstrationer ett av många sätt att visa att man finns, att alla har rätt till det offentliga rummet.
- Vi säger 'ni accepterar inte oss, men vi tar över gatorna ändå'. Vi tänker synas och inte hålla käft.

Fotnot: I texten omnämns Zam som 'hon', men det skulle lika gärna kunna stå 'han'.