- Upplevelsen är att man blir diskriminerad eftersom man ofta inte kan vara med, eller utsätts för ofrivillig uppmärksamhet. Min frihet att välja vad jag ska göra handlar mer om vad som fungerar praktiskt än vad jag vill, säger Emma Johansson som är koordinator för tillgänglighetsmarschen som gick av stapeln i lördags i Göteborg, Stockholm, Helsingborg och Askersund.
- Målet med marschen och själva kärnan i vår kamp är att bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder ska vara grund för diskriminering som man kan pröva i domstol, fortsätter hon.

För så är det alltså inte i dag. Att diskriminera genom bristande tillgänglighet är dumt, men helt ofarligt. Något som många handikapporganisationer och enskilda personer med funktionshinder nu vill se en ändring på. 'Det bör införas kännbara sanktioner mot dem som inte följer kraven i plan- och bygglagstiftningen om att undanröja enkelt åtgärdade hinder i den befintliga miljön' skriver bland annat De handikappades riksförbund på sin hemsida.
Sveriges plan- och bygglagstiftning har sedan 1966 innehållit bestämmelser om tillgänglighet. Bestämmelserna har efter hand utökats till dagens lagstiftning som i princip innebär att allt som byggs nytt eller ändras ska vara tillgängligt och användbart för personer med rörelsehinder, nedsatt syn eller nedsatt kognitiv förmåga. Men trots att detta är lagtexter följs de inte. Regeringens proposition 'Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken' från år 2000 konstaterar tvärtom att tillgängligheten i nybyggda bostäder har försämrats under 1990-talet. Sedan dess har det blivit än värre menar Emma Johansson
- Känslan är mer att det är rekommendationer eftersom det i dagsläget inte finns några sanktionsmöjligheter, menar hon.

I USA har sedan år 1990 lagen Americans with Disabilities Act, ADA, ställt högre krav på tillgänglighet i den befintliga miljön. Där kan en person som utestängs på grund av att en byggnad är otillgänglig få sin sak prövad i domstol - ett system som många alltså tycker saknas i Sverige.
- Vi ligger långt efter flera länder på det här området. I USA kan en enskild person som diskriminerats på grund av att han eller hon exempelvis inte kunnat komma in på en biograf pröva sin rätt i domstol, säger före detta handikappombudsmannen Lars Lööw.
Sverige har ratificerat FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Och enligt standardregel fem står det att 'Staterna bör ta initiativ till åtgärder i den yttre miljön för att undanröja hinder mot tillgänglighet. Detta bör innebära att regler och riktlinjer utvecklas och att det övervägs att lagstiftningsvägen säkra tillgängligheten'
Diskrimineringskommittén har lagt ett förslag om att bristande tillgänglighet ska vara grund för diskriminering och att 'underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet definieras som diskriminering'.
Men Emma Johansson och många med henne menar att inte heller det räcker.
- Vi tycker inte att förslaget är bra nog eftersom det inkluderar en skälighetsgrund. Det innebär ju att om man inte tycker att man har råd att anpassa en miljö så är det okej att diskriminera.

Det är tydligt att tillgänglighetsdebatten i hög grad handlar om pengar. För att göra de förändringar som krävs för att säkerställa tillgänglighet kan bli dyrt. En kostnad många inte vill eller ens kan ta.
- Därför vill vi att det ska finnas ett rotbidrag eller liknande för att göra platser tillgängliga. Så att alla faktiskt har möjlighet att göra det, menar Johansson.
Men om ett rotbidrag ska bli verklighet måste den politiska viljan finnas. I dagsläget finns det inget parti som driver frågan i riksdagen.

* Fotnot: Ansvarig minister Maria Larsson har inte gått att nå för en kommentar.