Skilsmässa mellan MST och Lula
Två olika plattformer splittrar Brasilien: regeringen och de jordlösas rörelse, MST. Båda angår folket och anser sig mest bekant med verkligheten. MST och president Lula da Silva delade tidigare samma visioner men står i dag längre ifrån varandra än någonsin. När MST nyligen höll kongress i huvudstaden Brasilia var Lula inte där, han skickade heller inga hälsningar eller lyckönskningar till rörelsen. En djup spricka har uppstått, MST vänder sig bortom gränserna till gräsrotsresningen i Latinamerika med Chávez och Castro i spetsen, medan Lula har fördjupat sitt samarbete med väst och lett Brasilien till G8-möten.
MST har sedan starten 1984 varit ett alternativ för dem utan något och har i dag 1,5 miljoner medlemmar. MST kräver att obrukad mark ska tilldelas jordlösa för att de ska få en möjlighet att leva ett drägligt liv i ett annars stenhårt ekonomiskt klimat. De sociala orättvisorna är hiskeliga i Brasilien, kontinentens största land, och nödvändiga politiska reformer har lyst med sin frånvaro. Man trodde att Lulas uppkäftiga vallöften skulle resultera i radikala reformer men de senaste årens politik har valt en annan väg än den väljarna förväntade sig. Lulas anseende i Latinamerika och väst skiljer sig i dag. I väst ses Lula som en realist för sin marknadsliberala hållning. I Latinamerika, och hos många väljare, ses han som en svikare.
Regeringens statistik visar att 300 000 jordlösa tilldelats mark sedan 2002. En överdrift, menar MST, eftersom 65 procent av dessa marker är i händerna på storföretag eller belägna i Amazonas otillgängliga terränger.
Då Lula och MST förespråkar olika politiska tillvägagångssätt blir det intressant att se vem som lyckas mobilisera de urbana jordlösa, de miljontals som söker efter hopp i metropolerna. Tilltalas de av MST:s omedelbara politik eller litar de på att högkonjunkturen omsider även ska inkludera dem bortom överklassens adresser? Splittringen mellan den globala marknaden och dem som försöker göra rättvisor globala är total och det är tydligt att landets ekonomiska uppsving rimmar illa med antalet utblottade.
När före detta skoputsaren och fackledaren Lula femte gången gillt valdes till Brasiliens president 2002, och återvaldes 2006, bestod hans väljarkår av dem längst ner i samhället. Lula och MST talade då samma språk och förespråkade samma reformer och förstod behovet av en mobilisering underifrån. Men istället för att närma sig den sociala integrationen i Latinamerika har Lula valt att via marknadsekonomiska reformer få fart på ekonomin, fortare än en social revolution underifrån skulle kunna, vilket MST anser nödvändigt. Västs inflytande över Brasilien är tydligt odemokratiskt: grödor genmodifieras och råvaruproduktioner exploateras för att väst ska kunna köra bilar grönare. Under tiden kollapsar Brasiliens ekosystem. Lula är medveten om verkligheten och har länge försökt agera länk mellan MST och väst eftersom han varit beroende av bådas aktiva samhällsroll. Men MST:s och Lulas skilsmässa är uppriktig och är resultatet av tilltron till global kapitalism som väg ur sociala missförhållanden.
Frågan är om splittringen öppnar för nya alternativ eller om landet står fastbundet på den liberala marknaden, utan folklig förankring och utan de rörelser som sitter på intressanta och nödvändiga alternativ för en hållbar framtid.
