Fria Tidningen

"Människan måste bli mer ödmjuk"

Vid sidan av jakt på flera andra arter har jakten på ett av våra stora rovdjur, björnen, precis dragit igång. Alltför dålig kunskap om betydelsen av biologisk mångfald riskerar att slå ut åtskilligt fler arter än vad människan redan gjort. Situationen för rovdjuren i Sverige försvåras av regeringens lättnader i jaktförordningen, godtyckliga ökningar av jaktkvoterna och medias ensidiga rapportering. Ann Dahlerus, generalsekreterare för Svenska rovdjursföreningen, efterlyser mer ansvarsfullhet och ödmjukhet i relationen till våra medvarelser. 

Med ett förflutet i miljörörelsen och arbete med resursfrågor blev Ann Dahlerus redan på 80-talet engagerad i vargfrågan i och med vargens återetablering i Sverige 1983. 1998 gick hon med i Svenska rovdjursföreningen och började sitt arbete där med att spåra varg. I dag är hon generalsekreterare för föreningen och arbetar på bred bas mot politiker, myndigheter, organisationer och allmänhet. 

En av de främsta uppgifterna som hon anser att Svenska rovdjursföreningen har är att föra fram fakta i den ganska ensidiga debatten kring rovdjur där det mest är högröstade särintressen som jägarkåren och extrema vargmotståndare som får utrymme. En debatt som under åren även berett mark för kriminella antivarggrupperingar som "Skjut, gräv, tig". 

– Vi arbetar opinionsbildande genom att gå emot olika typer av yttringar i rovdjursfrågan. Man kan presentera ståndpunkter på olika sätt, genom att till exempel utelämna viktig information eller vinkla det på ett visst sätt. Vi vill ta fram ett så fullständigt faktaunderlag som möjligt som kan fungera som effektivt motargument till rovdjursmotståndarnas påståenden, säger Ann Dahlerus. 

Hennes och Svenska rovdjursföreningens hållning och målsättning är tydlig. 

– Vi vill ha biologiskt livskraftiga rovdjursstammar i Sverige. Rovdjur har rätt att finnas till för sin egen skull oavsett om de är nyttiga eller onyttiga för människan. Det finns det två skäl till, det ena är etiskt och hänger ihop med den massutrotning av arter som människan är ansvarig för och som framför allt pågått de senaste 100 åren men som först nu börjar uppmärksammas. Det andra handlar om biologisk mångfald. Rovdjuren har en viktig roll att fylla i ekosystemen som toppredatorer vilket i väldigt hög utsträckning har ignorerats.

Ann Dahlerus är oroad över människans utbredning, vilken oundvikligen resulterar i att djur- och växtliv trängs undan allt mer. 

– Människan har fått en alltför dominerande roll på hela jordklotet och styr oerhört många andra arters överlevnad och förmåga att sprida sig och fungera i sina system. Globaliseringen får ekorrhjulen att rulla ännu fortare och de konsumtionsmönster den för med sig har inte någon som helst positiv inverkan på jordens ekosystem. 

I dag lever de stora rovdjuren en allt mer marginaliserad tillvaro världen över och även i Sverige ser situationen mörk ut för vissa arter. Den svenska vargstammen består endast av omkring 130 individer, av järvarna finns det bara runt 450 och forskare menar att den illegala jakten på dessa arter kan antas stå för två tredjedelar av dödligheten. Ändå valde den borgerliga regeringen att i våras tillmötesgå jägarkåren och ändra jaktförordningens paragraf 28 så att det i princip blivit omöjligt att åtala någon som skjutit ett rovdjur. 

– Redan förra regeringen gjorde lättnader i paragrafen. Men den här regeringen har gått ännu längre inom loppet av ett knappt år. Åklagarämbetet har varit kritiska men man har inte lyssnat på dem utan istället gett efter för de högröstade kraven. 

Den övergripande rovdjurspolitik som antogs av förra regeringen 2001 är Ann Dahlerus över lag positivt inställd till och ser den som lovvärd och framsynt. 

– Den regeringen vi har i dag har andra förtecken. De har på basis av vad man kunnat höra och se i riksdagen, genom motioner och inlägg, stått för något ganska annorlunda. Jag hoppas att det inte finns anledning att befara att det under den här regeringen kommer krav på förändringar som försämrar rovdjurens situation. Sådana förändringar man bör vara vaksam mot och diskutera vad de på djupet kan innebära, säger hon och poängterar: 

– Man får inte glömma att Sverige har internationella åtaganden – både i form av Riokonventionen och EU:s art- och habitatdirektiv som är lagstadgat - att bevara biologisk mångfald och därmed rovdjuren.

Ann Dahlerus är uppvuxen i Dalarna men bor och arbetar sedan många år i Stockholm. Ofta får hon höra att hon därför inte har rätt att uttala sig om landsbygden. 

– Jag anser att var och en i Sverige har rätt att ha en åsikt om rovdjuren oavsett var man bor. Dessutom är det en stor del av jägarkåren som bor i Stockholm men åker tillbaka till sina gamla hemtrakter, som till Falun eller Grycksbo, och jagar. I dag finns det runt 300 000 jägare i Sverige, en siffra som kan sättas i relation till de 200 000 älgar som återstår eftersom även den stammen är på neråtgående. 

Trots att hon själv är uppvuxen med jakt som något naturligt har hon genom åren kommit att modifiera sin uppfattning. 

– Jag är uppväxt med en morfar och en far som jagade och har väl tidigare egentligen inte haft några problem med vanlig jakt eller är jaktmotståndare. Men i takt med att jag varseblivit hur oerhört många arter som trängs undan av människan på hela jordklotet, framför allt stora däggdjur, har jakt ändrat innebörd för mig, säger hon. 

– En fjärdedel av jordens däggdjursarter hotas av utrotning och det är de stora klöv- och rovdjuren som är speciellt utsatta. Vi måste vara varsammare när vi hanterar andra arter och tänka till om jakten och dess syften utifrån det här perspektivet. Människan är en sådan fruktansvärt dominerande art och det behövs mer ödmjukhet. Ibland verkar det som om jakt skulle vara något slags mänsklig rättighet vilket kanske inte är så självklart längre med tanke på hur hårt vi går åt andra arter.

Även medias rapportering av jakt som företeelse lämnar en del övrigt att önska. Ofta är det högljudda jaktföreträdare som får komma till tals medan de risker som artutrotning och obalans i ekosystemen, problem med skadskjutningar av såväl vilda djur som jakthundar eller de allvarliga hot som jaktkritiska personer många gånger utsätts för sällan nämns. 

– Vårens lodjursjakt var en mediahappening och skildrades som att det var positivt att man skulle ut och jaga rovdjur. Jag kan inte påminna mig att jag i dessa sammanhang hört att lodjur är en utrotningshotad art, att Europas stammar är mycket små och glesa, att Sverige är ett av få länder där de finns och att stammen visat sig svara kraftigt på jakttryck under åren och att man på senare år kunnat se en nedgång, säger Ann Dahlerus. 

Sedan den 21 augusti är björnjakten som ska pågå till 15 oktober igång. I år höjde Naturvårdsverket jaktkvoten för björn, från 143 till 184 individer. En höjning som kritiker påpekat att det finns dålig kunskapssmässig täckning för. 

– I och med att man inventerat björnstammen på senare år och kommit fram till att den är relativt stor, runt 2 500 individer, har kravet från jägarkåren om mer björnjakt kommit som ett brev på posten. Att det finns någon genomtänkt strategi för höjningen har inte jag uppfattat, säger Ann Dahlerus.

På grund av att kunskapen om björn bland svenska jägare generellt sett inte är så stor då man inte jagat så mycket björn tidigare kan fel urval av vilka individer som skjuts ha vida implikationer på stammens livskraft. Dessutom skadskjuts 10–15 procent av björnarna, en siffra som i vissa län är ännu högre. Dessa skarpskjutningar är något som Ann Dahlerus finner mycket oroväckande. 

– Som en följd av det frågar man sig hur länge siffran varit så hög, varför det är så och vad man gör åt saken. Det är främst två aspekter på det här, dels är lidandet för björnen helt oacceptabelt och dels måste skarpskjutningarna kopplas till björnens farlighet för människan, säger hon. 

– Egentligen borde man ha nolltolerans mot skadeskjutna djur. Men det talas sällan om de här siffrorna eftersom det skulle ge jägarkåren väldigt dålig publicitet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Djur finns inte till för människor”

Intervju

När hon var fyra år gick det upp för henne att det som serverades på middagsbordet var hennes vänner. Det var 1906. Sedan dess har Theresia Ek, som fyller 106 år i december, varit etisk vegetarian.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Talar inte till de redan frälsta

Intervju

2004 fick Oscar Hedin höra talas om en ung man som lämnat Sverige och sin gravida hustru för att bege sig till Tjetjenien och offra sitt liv. Frågan om vilken drivkraft som låg bakom hans och andra unga muslimska mäns beslut att dö martyrdöden är det centrala i hans dokumentärfilm Det svider i hjärtat som nyligen hade premiär. SFT ville veta om han tyckte sig ha fått svar på sin fråga och stämde träff med honom för ett samtal.

Folkbildaren Åsa Linderborg

Intervju

April i konungadömet Sverige. Den självbiografiska romanen Mig äger ingen slår ner som en litterär bomb i spillrorna av folkhemmet. Upphovsmakaren Åsa Linderborg, som tidigare förföljts och kränkts offentligt för sina politiska åsikter, blir plötsligt allas älskling. Invektiven förbyts i hyllande superlativ. Men att boken är något av det mest politiska hon skrivit tycker hon själv drunknar i hyllningarna.

Om sådda drakars drömmar

Intervju

Rätt många har gått åt i de aktivistkretsar Salka Sandén rört sig i. För kapitalismen har inte råd med lyckliga slut för alla, som hon skriver i sin debutroman Deltagänget. En skildring av framväxandet av den antifascistiska rörelsen på 90-talet. SFT mötte Salka Sandén på ett regnigt Södermalm för ett samtal om klassamhället, kulturen och kollektivet. Och om övergreppen som radikaliserar.

© 2024 Stockholms Fria