Trots att utbildningspolitiken var ett av de mer omdiskuterade politikområdena i valrörelsen och att särskilt folkpartiet la stor vikt och prestige i att satsa på utbildningen har litet eller intet blivit av de löften som gavs en utbildningshungrig väljarkår. Tvärtom. Istället för ökade satsningar på det svenska utbildningsväsendet har utvecklingen sedan september förra året gått i rakt motsatt riktning. Fortsätter det så här kommer stora delar av det svenska utbildningsväsendet vara helt förändrat inför valet 2010.
Förutom mer allmänt hållna löften om att Sverige skulle få världens bästa skola och fler Nobelpristagare på universiteten, hade folkpartiet en rad konkreta förslag till vad som skulle åstadkommas under mandatperioden. Bland annat ville man se ett enprocent-mål för forskningen (det vill säga att en procent av BNI ska gå till forskning), ett höjt studiemedel och 'höjd kvalitet' inom den högre utbildningen. Under mandatperiodens första år har istället besluten handlat om att spara och skära ned. Forskningen tillförs inga ytterligare pengar och regeringen har minskat anslagen till Komvux. Stöd till nyproduktion av kurslitteratur till studenter som är synskadade, rörelsehindrade eller dyslektiker minskar, liksom de totala studiemedelsanslagen. Antagningskraven till högskolan har skärpts och den så kallade 25:4-regeln tagits bort. Studerandevillkoret i a-kassan har också försvunnit, vilket tvingar nyutexaminerade studenter utan arbete att söka socialbidrag som första arbetsmarknadsåtgärd. Att regeringen dessutom funderar på att skapa ett gymnasium där två av tre linjer inte är högskoleförberedande gör också att många människor aldrig kommer att kunna söka högre studier, bara för att de 'ville arbeta med händerna' när de var barn.
De åtgärder regeringen föreslagit och genomfört under sitt första regeringsår leder alla till att trösklarna för att börja plugga på högskolan hela tiden höjs, det blir svårare att ta sig in och risken för att plugga, om du inte direkt får ett jobb efter examen, blir större. Leijonborg och Reinfeldt vet naturligtvis vem det är som främst drabbas av de högre trösklarna; människor utan akademikerbakgrund och personer med utländsk bakgrund. Förändringarna håller på att återskapa en högskola där bara den vita akademikerklassen kan ta sig in - tvärtemot den förra regeringens ambition om en öppen högskola och livslångt lärande.
Regeringens utbildningspolitik är inte bara utbildningsfientlig och elitistisk utan undergräver också den framtida ekonomiska utvecklingen. Vi lever i en kunskapsekonomi. Under de senaste åren har allt fler krav kommit på satsningar på höjd kvalitet i den högre utbildningen - det är bra. Diskussionen om akademikerarbetslösheten gick hög inför förra valet och målade spökbilder av en 'överutbildad' arbetskraft. Båda dessa frågeställningar är relevanta. Svaret på dem är dock inte en minskning av antalet studenter. Svaret måste ju vara att utbildning kostar, att Sverige måste satsa på ökad arbetslivsanknytning i utbildningen, fler lärarledda timmar och ett gymnasium som tar sitt ansvar för att alla människor ska ha möjlighet till högre studier oavsett när i livet de önskar kliva in på högskolan, liksom ett vuxenutbildningssystem som välkomnar utbildningsintresserade, inte stänger dem ute. Vi behöver välutbildade människor. Vi har råd med högre utbildning - svensk ekonomi har inte råd med en underutbildad arbetskraft. Vi har inte råd med en den utbildningspolitik som regeringen fört under sitt första år vid makten.