Hörde på SVT att 'uppemot 20 procent av kommunpolitikerna hoppar av sina uppdrag'. Tacka fan för det! I och för sig är många av avhoppen självklara till sin natur. En 20-åring flyttar med största sannolikhet ifrån Ljusdal och till och med ifrån större orter på väg till studier eller jobb. Det trista är att de inte får plats på det nya stället förrän efter nästa val, om ens då.
Men det är inte deras öden som upprör demokratins ivrare. Det är andra avhopp, från både unga som gamla, ofta nya. Men tänk er någonting så könlöst som att vara en av mellan tio och tjugo ledamöter från sitt parti. Man förväntas inte säga någonting, mer än i undantagsfall i någon ungdomsgårdsfråga eller liknande. De flesta tillfällen är man tyst hela tiden. Hur man ska rösta är avgjort i förväg. I partigrupperna råder oftast majoritetens diktatur. Och majoriteten 'måste rimligen förstå' att den av partitoppen utstakade politiken ska följas. Ofta är den benhårt fastlåst i tidigare överenskommelser med andra partiers företrädare.
Ja, nu sitter du där i säg fyra timmar med typ 40 andra. Få pratar, men det sägs himla många ord, fast resultatet är välkänt redan innan sammanträdet. Nu förväntas man sitta still bland sina handlingar på kanske 80 sidor tugg.

Här pratas det inte i mun på varandra, här får man inte uttrycka sig hur som helst, ordföranden klubbar och övervakar. Kepsen av! Äldre herrar finner det vi ska säga hur viktigt som helst. Vi har många ord.
Löftet är att de egna vinner kampen! Löftet är att om man är tillräckligt lydig, sitter still i båten och kämpar på i några år eller mandatperioder (med vad det nu är på den färdigkrattade manegen) så kanske man får ett eller flera viktigare uppdrag, kanske en dag till och med blir ordförande i någon nämnd eller kommitté.
Går denna situation att ändra på? Ja, här funderar man på saken fram och åter. Vrid bänkarna 90 grader. Sätt majoritet mot opposition, som om det nu bara fanns två partier. Låt allmänheten ställa frågor, inled sammanträdet med en dikt. Men, gäsp, det är inte det saken handlar om.

Sluta respektera maktelitens spelregler! Låt frågorna avgöras av dem som är valda. Om alla röstar efter sitt eget tyckande och inte partitoppens, blir det genast lite mer utmaningar. Om man får låta sig påverkas är det kanske värt att lyssna på debatten. Kanske är det värt att säga några kloka ord om det kan förändra resultatet.
Visst, formen kanske förblir lite tråkig, papperen många och långa, men om man känner att man faktiskt kan påverka det dagliga livet för typ 5 000 ungdomar eller 30 000 pensionärer genom det man gör kanske både adrenalin och endorfin sätter in.
Så bäst vore om partistofilerna hoppade istället för de uttråkade ungdomarna!