Teater | Faust

Receptet är välbekant för den trogne momentåskådaren. Skådespelarna går ut ur sina roller och in igen, berättar en del av handlingen för publiken, plojar och larvar sig och blir plötsligt åter allvarliga, ett rockband spelar till föreställningen, även skådespelarna själva tar gärna fram instrument och sjunger någon låt.
Den här gången har moments konstnärliga ledare och regissörer, Pontus Stenshäll och Andreas Boonstra, regisserat tillsammans och samtidigt satt sig själva i de två huvudrollerna, Faust och Mefisto. Övriga skådespelare delar på en mängd andra roller. De två har tidigare demonstrerat en mycket likartad teatersyn, vilket väl är en förutsättning för att våga sig på detta experiment.
Frågan är dock hur lyckat det var med dubbelkommandot. Uppsättningen känns ovanligt spretig – lite som om två viljor hade haft olika idéer och fått igenom hälften var. När moments metod fungerar som bäst kan den klassiska texten framstå i ett nytt förklarat ljus – befriad från århundradens teaterkonventioner framträder grundberättelsen tydligt och klart och avslöjar nya betydelser. Här verkar det snarare osäkert vad uppsättningen vill säga. Det blir lite som en metateatral nummerrevy, där genialt roliga partier växlar med sega, långtråkiga.

Nu har Goethe i sanningens namn inte gjort det lätt för sina framtida regissörer. I början av andra delen framhåller ensemblen uppgivet att det skulle ta 16 timmar att spela hela texten, och att andra delen innehåller så många märkliga, ospelbara scener att det enda de kan göra är att berätta handlingen i sammanfattning. Och det vinner faktiskt uppsättningen på, koncentrationen ökar och de vilda infallen tillåts inte längre ta över.
Nåja, även en något svagare momentuppsättning är ändå mer sevärd än det mesta annat som spelas på Stockholms scener. En extra attraktion i denna föreställning är skådespelaren Eva Rexed, ny på moments scen men förvisso inte i teatervärlden. Hon är rörande och totalt trovärdig när hon helt realistiskt, utan ironi, gestaltar den unga osäkra tonårstjej som är Fausts stora kärlek Margareta, och i några av de humoristiska scenerna visar hon upp en exakt känsla för timing och tonträff.