I det största rummet sitter ett tjugotal kvinnor på stolar som ställts ut längs väggarna. De ser ganska trötta och lite försynta ut, sitter och småpratar med varandra. Frågan är om de har varit på plats sedan klockan två då Kvinnocenters nya lokaler invigdes eller om de kommit senare för Kulturnatta. Längs hela fönsterraden hänger orange och rödaktig tyll i vågmönster som bildar en lustig kontrast till de lite bleka damerna som sitter under.
Plötsligt börjar golv och väggar att vibrera. Acos, en kongolesisk duo med Patrice Bakuba och Stardis Mpandu på trummor och sång, har börja spela. Båda killarna slår hårt på sina trummor och Patrice sjunger.
Musiken får hela lokalen att lyfta. Mitt i spelandet ställer Stardis sin trumma åt sidan och går ut mitt bland publiken. Han ackompanjerar musiken med en dans som liknar en rysk kosack som dansar balett kryddat med piruetter och lite jazzdans. Hela tiden med det största leendet men kan tänka sig. Stor applåd.

Det är kulturföreningen Bob, Boende Och Bergsjön, som med några andra aktörer bjudit in till Kulturnatta. Bob vill sätta Bergjön på Göteborgs kulturkarta och stimulera till nya möten. Två dagar innan Kulturnatta hade föreningen bjudit in till en presentationsträff på Världskulturmuseet. Det blev ett mycket intressant samtal mellan olika kulturutövare kopplade till kulturnätverket. Faktum är att det sedan några år tillbaka inte finns något kulturhus i Bergsjön.
Bobs representanter talar om Bergsjön som en del av Göteborg som förändrats och att därmed nya behov för kultur skapats. Bergsjön var tänkt som en plats dit man kom för att sova innan man åkte till jobbet på morgonen.
Nu ser levnadsformerna annorlunda ut. Många jobbar hemifrån och både yngre och äldre tillbringar mer tid kring hemmet och nu måste Bergsjön fyllas med liv igen. Behovet av en meningsfull fritid är stort. För Bob handlar det om tillgången på kultur som en mänsklig rättighet. Och som en mötesplats som kan bryta utanförskap och segregering. De satsningar som görs på unga i området fyller en viktig funktion men även vuxna i stadsdelar som Bergsjön behöver en oas att samlas kring för att umgås och må bra. Många ungdomar ser de lite äldre som sina förebilder och hjälper man den äldre generationen kommer det att smitta av sig.
Bob har i ett projekt arbetat med Rasoul Nejadmehr som är mångkulturkonsulent för Västra Götalandsregionen. Hans uppgift är att fungera som en brobyggare mellan institutioner som kommunen och kulturlivet för att uppmärksamma den kompetens som finns.
- Bergsjöbornas röst hörs inte. Det är odemokratiskt att kultur inte är tillgänglig i Bergsjön, säger han.
Rasoul talar om marginaliseringens mekanismer och om kulturen som en utväg. Att bristen på kultur i Bergsjön kan leda till en identitetskris hos de som drabbas då möjligheterna att uttrycka sig - dialogen mellan stadsdelen och resten av staden - är stängd.
Att det går så trögt att få politikerna att satsa på stadsdelar som Bergsjön vill han förklara med att det finns ett glapp mellan de styrande och folket.
- Kommunikationen mellan politiker och tjänstemän å ena sidan, och medborgare å andra sidan i Bergsjön fungerar väldigt dåligt, säger Rasoul.

I Kvinnocenters lokal tar Kulturnatta en liten paus och några av besökarna reser sig från sina platser längs väggarna och går ut i köket för att ta för sig av den stora buffén som ställts fram. Några av de damer som suttit tysta kommer tillbaka och börjar konversera.
Minka Hrenovica och Tifa Krkic är två av de kvinnor som suttit och lyssnat uppmärksamt. Minka säger att kulturevenemang som Kulturnatta i Bergsjön är viktiga för att det ger tillfälle att umgås. Tifa berättar att hon är med i den grupp som tränar magdans i lokalen. Halida Islamovic slår sig ner bredvid dem. Hon menar att det är bra med Kvinnocenter för att det ger tillfälle att prata kvinnor emellan.
- Om vi lär av varandra är vi inte rädda för varandra, säger hon med stort eftertryck.
Halida berättar att det var väldigt svårt när hon kom till Sverige då allt var så annorlunda, men nu känner hon sig hemma här. Efter kriget kände hon sig blockerad.

Anton Engblom på gitarr och Raysan Ismail på fiol intar scenen efter pausen. Först spelar de en libanesisk sång som väcker publikens intresse. Det ljuder sorgset men med mycket rytm. En av kvinnorna frågar vad det var för låt.
- Den hade en iransk rytm, säger hon igenkännande.
Så följer en ny låt vars popularitet förklaras med att den är känd i Iran och de flesta länder runt ikring. Reaktionen från åhörarna är stark. Då musiken börjar kommenteras den med ett mummel och många av åhörarna börjar sjunga med och klappar takten. Några nöjer sig med att bara sitta och nicka med ett nöjt leende.
- En gång till, ropar kvinnan som kände igen den första sången.
Efter en välförtjänt vila stöter jag på Partice Bakuba som berättar att han är kulturansvarig i Kongolesiska föreningen, Acos. De har ett litet rum på Bergsjögården där Patrice undervisar i trummor och dans. Han berättar att utrymmet är litet men att många barn kommer till lektionerna. På trumlektionerna har de två trummor och omkring 15 barn så det är svårt att låta alla delta. Han förklara att kulturlivet i Bergsjön är mycket isolerat och att det är svårt att få deltagare att komma från andra delar av stan.
- Vi har bjudit in till afrikansk kväll flera gånger och givit ut inbjudan både i Bergsjön och inne i stan, men endast Bergsjöbor kommer. Ingen annan är intresserad.
En av Bobs största frågor är att kunna öppna ett kulturhus i Bergsjön. Ritningar till en ny byggnad finns sedan ett par år men ingen ekonomisk uppbackning saknas. Kulturföreningen Bob har nästan vant sig vid att vara mobila och för tillfället har man inte ens ett kontor.
Haky Jasim som är en av föreningens mest drivande krafter kallar sig projektledare för IKH, Internationella Kulturhuset. Han är själv grafiker och konstnär men vill inte direkt prata om sitt egna konstnärskap. Detta modesta karaktärsdrag gör att han hela tiden vill lyfta fram vad de andra konstnärerna i Bob gör och har att säga.
Han har inget emot att prata och diskutera men ställer gärna frågor tillbaka. Under mitt första möte med Bob på Världskulturmuseet märker jag att han gör likadant med alla. Till vardags arbetar han som lärare i konst och fotografi och det känns som om den rollen passar honom som hand i handske. Under Kulturnatta är han i konstant rörelse. Antingen fixar han med ljudanläggningen, springer runt och hälsar på folk eller går utanför lokalen för att ta emot telefonsamtal.

Många har väntat på Anita Johanssons uppträdande. Orientaliska rytmer från högtalarna lockar folk från buffén och musiken verkar få åskådarna att vakna till ordentligt. Eller så är det Anitas uppenbarelse i mörklila tyg med silverpengar på som attraherar. Hon dansar magdans och rör sig självsäkert över hela golvet med blicken stadigt fäst på publiken. Då hon ser på mig under dansen känner jag mig iakttagen när det borde vara tvärt om. Det är ju hon som står lättklädd och dansar med folk som tittar på. Det rasslar av mynten när hon rör sig och hon gör allt med ett stort leende som blir större allt eftersom åskådarnas entusiasm visar sig i form av intensiva applåder.
Anita undervisar en grupp kvinnor i magdans i Kvinnocenter några gånger i veckan och många av dem är på plats. Anita ser ut som en stolt prinsessa och avslutar sitt uppträdande med att kasta slängkyssar till publiken.
I stor knallröd virkad mössa och klargrön träningsjacka tittar Michael Aloyes in en stund på Kulturnatta. Han är skulptör från Tanzania och jobbar i trä. Det var på en konstutbildning i Hammarkullen som han kom i kontakt med Bob.
- När jag skulle flytta till Sverige hade jag stora planer på att utöva min konst här. Men det har varit svårt då ingen lokal funnits tillgänglig, säger han. Dessutom är det svårt med ekonomin som konstnär, tillägger han med ett leende.
Genom Bob har han fått chansen att knyta kontakter med andra kulturutövare och det är tydligt att Haky fyller en viktig funktion som mentor och stötta. Michael berättar för mig att han känner mycket respekt för Haky.
Michaels skapande utgår från en känsla. Han förklarar det som att han känner något och reflekterar länge utan att komma någon vart med att kunna förklara sina tankar. Så börjar han skulptera. Det är först när skulpturen är klar som han kan försöka se vilken del i hans liv som blivit formad i träet, vilken historia eller händelse.
- Jag gör konst för att visa vem jag är och för att få visa upp mitt perspektiv på världen, säger Michael Aloyes.
Klockan blir halv nio och några av damerna som suttit längs väggarna börjar bege sig hemåt. De flesta sitter dock tålmodigt kvar och myser. Lite fler män har tillkommit och även några som är lite yngre. De nytillkomna tar för sig av maten och hamnar sedan i samspråk med varandra.
Två välklädda herrar börjar prata lite med mig. De är lärare i data respektive svenska för invandrare och berättar om utmaningarna i att undervisa elever som aldrig lärt sig skriva eller läsa. Att det är viktigt att utgå från elevernas intressen för att ge dem nytt vokabulär som de behöver, som de kan koppla till sina egen liv. Ofta arrangerar man om i klassrummen för att skapa en situation där vissa uttryck behövs. Svenskläraren illustrerar med gester och kroppsspråk hur elevernas stolar blir till en trång buss och därmed skapas tillfälle att lära ut fraser som 'Ursäkta mig'.

Efter sitt uppträdande kollar Joel Hirmiz in maten i köket och en vän till honom har dykt upp. Joel presenterar sin kompis som konstnär och menar att han är alldeles för blygsam då han målar stora fina tavlor i sin lägenhet. Det är lite svårt att få vännen som gått på konstskola att börja prata om sin konst och varför han gör det, men det lyser i ögonen på honom och han ler konstant.
- Jag bor i en etta. Mitt kök är jättebra att måla i för dagsljuset lyser in så fint. Och så kan jag sitta där och dricka en kopp kaffe och titta på mina målningar.
Joel säger att kompisens tavlor är de största man kan tänka sig, cirka 2 gånger 3 meter stora. Och helt fantastiska.
- Jag målar bara för mig själv, för att jag tycker om det.
Den före detta konstskoleleven vill helt klart avdramatisera konst och kultur som något alla kan göra - och gör - till vardags i olika former. Enligt honom skapar vi alla då vi sjunger, skriver och liknande utan att det är så speciellt märkvärdigt.
Några dagar efter Kulturnatta i Bergsjön summerar Haky Jasim på sitt sedvanliga försiktiga sätt att det gått ganska bra och att han är ganska nöjd med kvällen. Han är glad att Bob lyckats knyta till sig några nya namn genom deras uppträdanden samt att dessa i sin tur fick visa upp sig i Bergsjön.
Närmast väntar ett musikprojekt för Bob och tanken är att de ska ge ut en skiva med barn som ska visa 'något nytt' av Bergsjön, som Haky lite kryptiskt uttrycker sig. Lokalsituationen kan komma att förbättras i mars då Familjebostäder lovat ha ett ställe med utställningsmöjligheter och ett kontor till Bob. Det är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning mot ett rikare kulturliv i Bergsjön. Och även om Haky Jasim är försiktig i sina förhoppningar låter han faktiskt lite lättad.

Efter att vi pratat lite om kvällens uppträdande på Kulturnatta frågar jag Halida Islamovic vad hon tycker om denna typ av tillställningar. Hon riktigt strålar då hon berättar om sitt förhållande till kultur. Hon älskar musik och var van vid att träffa familjen i hemlandet för att sjunga. Här i Sverige kom hon en dag i kontakt med en projektledare som skulle starta en kör och Halida erbjöd sig att delta som praktikant. Så började hon sjunga:
- Helt plötsligt stod jag där i kören och sjöng Stilla Natt! Så var det i kören; vi sjöng olika sånger på olika språk utan att veta vad orden betydde! Men vi hade så roligt. Kultur är livet, det går inte utan.
Halida lyfter handen för att visa chilinötterna hon hämtat från köket.
- Det här är första gången jag äter dessa, och jag gillar dem jättemycket. Det är så kul att få prova på nya saker.