Inledare


László Gönczi
Fria.Nu

Låt många små ge bistånd

Nu när kriserna haglar i Sverige, när en del pussas på restauranger och andra jobbar svart, då måste jag återigen lite illasinnat försöka vända blicken mot våra roller i de globala sammanhangen.

Jag försöker varken rättfärdiga slapphet på jobbet, olämpliga allianser eller skattesmitning, jag bara slås av tanken att vi har det rätt bra här i Sverige, trots allt, om dessa fenomen är de värsta vår regering ägnar sig åt. Men så är det naturligtvis inte. De stora ingrepp som regeringen gör i vårt ekonomiska trygghetssystem är ju klart värre, men inte ens det vill jag orda om här.

Jag tänker på Pakistan. Ja, vilken roll har vi i det landets historia? Kanske inte så stor och avgörande, men jag kan inte glömma en epok i mitt liv där jag harvade runt på ett av Sveriges kärnfysiklaboratorier. I början på sjuttiotalet hade jag ett antal forskarkollegor i Uppsala. Där var Chackwakkue Madueme från Kongo, Abdul Awal från Bangladesh och en man, vars namn jag inte minns, från Pakistan. De var alla tre Sida- stipendiater.

Redan på den tiden funderade jag över om det verkligen var kärnfysikalisk kompetens de saknade mest i dessa länder.

Till vilken nytta skulle dessa stipendier komma? Jag hade många goda samtal kring sådana frågor med de två jag minns bäst, men det är ändå mest över den tredje jag funderar. Vårt laboratorium höll varken på med kärnkraft eller fissionsbomber. Men det vi pysslade med ingick i den grundläggande kunskapsbasen för en kärnfysiker. Det var kanske det han ville lära sig.

Jag måste erkänna att jag inte har någon aning om hans personliga vägar efter sin tid hos oss, men för mig är det uppenbart att vi, genom Sida, försåg Pakistan med viktiga delar för att de skulle kunna bygga sina kärnvapen.

Vilket slags ledarskap som har kontrollen över dem har tydligt demonstrerats i media och inte ett dugg roligare blir det av tanken att det skulle kunna bli än värre.

Förra gången klagade jag på svensk export av Jas, nu klagar jag på svenskt bistånd. Vad har de gemensamt? Bland annat sköttes båda dessa projekt av staten eller mycket stora intressenter. Det är som att skicka in en elefant i en örtagård för att vårda de nya små plantorna. Det kan knappast bli bra. Verkligt fungerande hjälp måste gå via små organisationer och enskilda entusiaster. Det är svårt nog ändå, då vi gärna hamnar i missionärsroller och glömmer vilkas villkor som gäller, vilkas kultur, vilkas föreställningar och behov.

Kan då staten inte på allvar hjälpa till? Skulle jag vilja ta bort biståndsprocenten? Vem vågar föreslå något sådant? Jag passar, men det vet jag att staten skulle kunna hjälpa oss bort från utsugarstrukturerna som vi lever i och som skaffar oss otillbörligt materiellt överflöd. Bistånd är svårt och det bästa biståndet vore sannolikt att helt sluta importera deras nödtorft. Men så länge rika affärsmän, penningsugna militärer och korrupta politiker styr i många fattiga länder, finns det inge enkla genvägar för biståndet och då tror jag mer på ideella och relativt små organisationer.

För vi ska komma ihåg att även om de mindre grupperna faktiskt också hamnar i muthärvor och slarviga redovisningar, kan de knappast skada mer än vad stödet till atomvapen och stridflygplan gör.

ANNONSER

© 2025 Stockholms Fria