Härom veckan kom nyheten. EU beviljar svenska staten 30 miljoner kronor som stöd till Sveriges flyktingmottagning. Detta främst för att Sverige tar emot flyktingar från Irak. 30 miljoner är cirka hälften av alla bidrag från EU till medlemmarnas flyktingmottagande.

I och för sig kan man tycka att det är en märklig syn på flyktingar, att de ska behöva uppfattas som en ekonomisk belastning. Det sårar mig lite grann, då jag själv kom hit som flykting en gång. Men visst, i ett initialt skede, kan extra pengar vara välkomna. Men det som väckte mitt intresse för denna fråga är dimensionen i det hela. Som en jämförelse: Ljusdals kommun med 20 000 invånare i det inre av en avfolkningsbygd gjorde mer än 30 miljoner i överskott i fjol.

Vad håller egentligen EU på med? I en svensk nationell budget pratar man knappt om så små summor. Sveriges statsbudget ligger något under 1 000 miljarder kronor. EU skickar också 30 miljoner till Medelhavsländerna för deras ofrivilliga mottagande av afrikanska flyktingar.
Klart det kan vara fina pengar på något vis, men jag tycker faktiskt att det är snarast direkt oförskämt att anslå så låga belopp i en mammutorganisation av EU:s slag.
Man kan fråga sig varför de gör det? Jag kan uppfatta två grundläggande skäl. Det ena är att de inblandade 'jultomtarna' känner sig präktiga och viktiga. Skulle jag få 60 miljoner i min hand att fördela till flyktingar skulle det säkert kännas bra för mitt ego. Bara jag kunde glömma min känsla för dimensioner - och det verkar de klara.
Det andra skälet är viljan att slå blå dunster i ögonen på folk. Man slår sig för bröstet och påstår sig tillhöra klubben med solidariska organisationer! Otroligt billig inträdesbiljett till den klubben.

Det värsta är att många kan bli fintade av dessa skenheliga manövrar. Jag har sett samma fenomen både i vår rikspolitik och även kommunalt, speciellt i miljöpolitiken. Pressar man dem som gör så säger de till och med att man ska vara glad åt de små steg som tas, för man tänker sig att trägen vinner eller något sådant. Men många tar så små steg att kliven bakåt överträffar, andra kommer av sig efter lite trippande eller så är stegen så små, att de inte har minsta chans att nå fram i tid.

Men jag blev extra upprörd över massmediebevakningen av trettiomiljonersnyheten. Både SVT och SR återgav orden oreflekterat. Jag kunde snarare höra en slags sensation i rösterna över att vi har fått hälften av det hela. 'Tänk vad duktiga vi måtte vara', lät det som, fast det aldrig sades. I dessa nyhetsinslag kom inte någon som helst analys eller värdering av anslagets storlek. I skenet av objektivitet bidrog public service till att fungera som en megafon åt EU:s propagandister. Urtrist. Ett vanligt fenomen som skickliga pressmeddelare gärna utnyttjar.

Men varför upplåter sig pressen, kan man fråga sig. Och blir vi verkligen så lätt förda bakom ljuset? Ser man på den politiska utvecklingen så verkar vi tydligen bli det.