Pierre A Karatzian, pressansvarig vid Armeniska riksförbundet, ger i SFT 22/3 sin version under rubriken "Armeniska folkmordet måste erkännas". Jag anser att han gör helt ohistoriska jämförelser med Hitler och Förintelsen. Om vi utgår från att bödlarna vid "folkmord" anser sig vara en slags övermänniskor som tar kål på någon ur deras synsätt mindre värd ras eller folkgrupp, bör vi kanske be USA erkänna utrotningen av Nordamerikas urinnevånare.

För hundra år sedan låg Armenien på "fel" plats, det vill säga mitt i det spänningsfält som både ryssar och framför allt engelsmän såg som startpunkt för att roffa åt sig delar av det sönderfallande osmanska väldet. Redan hundra år tidigare hade det Skotska missionssällskapet sänt missionärer till området. År 1884 beslöt det Svenska Missionsförbundet att påbörja verksamhet med centrum i Tiflis (i dag huvudstad i Georgien), 20 mil från Armeniens huvudstad Yerevan.
Vid Ararats fot, utgiven av Svenska missionsförbundet år 1919, beskriver livfullt arbetet med evangeliseringen i Kaukasien och Armenien, där den engelska kyrkans påverkan var central. Pressen utifrån var enorm och till slut gav Konstantinopel order om "utrotning" av armenier, vilken inleddes år 1894 och fortsatte ända till 1896. "Omkring 300 000 armenier omkommo genom svärd, kulor, hungersnöd och sjukdomar". (Alma Johansson nämns inte i denna skrift.)

Ingmar Karlsson (Sveriges generalkonsul i Istanbul) gav år 2007 ut boken Europa och Turken, där han insiktsfullt beskriver den armeniska tragedin, som tilldrog sig långt före dagens Turkiet ens var påtänkt. Också Orhan Pamuk ger i Snö en livfull skildring av den smältdegel av olika folk och religioner som levde vid denna tid nära Ararat.

Jag tycker att vår regering hanterar frågan nyktert och kommer inte att neka Turkiet inträde i EU på de mycket tveksamma grunder, som har anförts av bland annat USA och Frankrike, där de armeniska exilgrupperna har stort inflytande.