Tomas Kåbergers inledare den 21 augusti visar vilket stort el-överskott vi har.

I stället för att avveckla flera farliga reaktorer, vilket är helt realistiskt, låter de vankelmodiga politikerna svenskproducerad el exporteras till kontinenten.

Detta är ett stort svek. Kärnkraftens säkerhet, terrorhotet och det olösta avfallsproblemet kvarstår, förutom miljöförstöringen längs hela uranbränslekedjan. Statens förhandlare om kärnkraftens avveckling, Bo Bylund, skulle ha haft en färdig uppgörelse med industrin senast i april i år. Det gick inte och förhandlingarna tycks ha lagts på is. Förra året bedyrade de tre partierna s, v och c att Barsebäck 2 under alla omständigheter ska stängas i år 2004. Detta som en följd av en förhandlingsuppgörelse eller via den lagstiftning som finns, och som användes vid stängningen av Barsebäck 1.

Det finns alltså ingenting som nu kan hindra en avstängning av Barse-bäck 2. Vi vet att det går att avveckla kärnkraften på 10 år, ja till och med snabbare. Elprishöjningen skulle bli försumbar. Nu satsar kraftbolagen i stället på reparation av de åldrande svenska reaktorerna.

Dessa 10-tals miljarder ska naturligtvis satsas på förnyelsebara energislag. Där har vi den största potentialen i biobränslebaserad kraftvärme som till 2010 skulle kunna ge cirka 27 TWh el.

De styrmedel som underlättar den fortsatta kärnkraftsavvecklingen, är införandet av en uranskatt (det rika Sverige ska inte medverka till miljöförstöring i uranexporterande länder, där ofta ursprungsbefolkningen drabbas) och en obligatorisk helriskförsäkring för allmänheten vid en kärnkraftskatastrof.

Kärnkraftverkens rörliga utgifter skulle då bli så höga att det skulle bli olönsamt att sälja kärnkraftsel. I stället skulle det bli lönsamt att satsa på kraftvärme, det vill säga el som produceras samtidigt som fjärrvärme.