Vänsterledaren Lars Ohly gjorde en rätt slät figur häromdagen när han intervjuades om Kuba. Själv är han enligt tv-reportaget medlem i Svenskkubanska föreningen, men i intervjun hamnade han i försvarsposition och påstod bland annat att det skulle finnas vänsterpartister som har en romantiserad syn på Kuba.

Jag vet inte om det är sant. Men jag har i varje fall ännu inte träffat på någon medlem i Svensk-kubanska föreningen som verkar ha en romantiserad syn på Kuba. Kuba präglas liksom andra länder i tredje världen av sociala och politiska motsättningar. Men Kuba har - på gott och ont - valt att lösa sina problem på ett annat sätt än de flesta andra fattiga länder i regionen. Debatten om Kuba handlar inte, som tv-reportern tycks ha trott, om att vi ska införa det kubanska systemet i Sverige, utan om huruvida Kuba och andra fattiga länder ska ha rätt att lösa sina problem på sitt eget sätt. Alternativet är ständiga interventioner från oss i de rika länderna, som i Guatemala 1955 då amerikanska terrorbombningar drev bort en folkvald regering som försökte införa ett visst minimum av social rättvisa, som i Chile 1973 då en CIA-stödd kupp drev bort Allendes folkvalda regering, som i Venezuela 2002 då USA och Spaniens regeringar stödde en blodig kupp mot Chavez folkvalda regering eller i Haiti i februari i år då USA-stödda militärer och dödsskvadroner drev bort en folkvald regering som byggt fler skolor än i hela landets tidigare historia. Amerikanska styrkor ockuperade betecknande nog omgående en läkarhögskola för landets fattiga som Aristide låtit starta och lärare från bland annat Kuba och nära 300 haitiska elever hade inte längre något universitet att gå till.

Nu översköljs Haiti av en våg av arresteringar och politiska mord riktade mot den demokratiska regeringens anhängare. Men alla dessa offer för en antidemokratisk statskupp understödd av USA, Frankrike och Kanada är ointressanta för svensk tv.

Kuba har utvecklat ett samhällssystem med obestridligt auktoritära inslag. Det förekommer till exempel inga direkta presidentval med fler än en kandidat. Men faktum är att utan dessa auktoritära inslag är det tveksamt om den kubanska revolutionen skulle ha överlevt.

Det finns gigantiska problem i de fattiga länderna som sällan eller aldrig omnämns i tv eller ledande tidningar i Sverige. I denna tragiska situation har Kuba blivit ett stöd för såväl regeringar som befolkningar i tredje världen. Kuba låter gratis utbilda tusentals latinamerikanska läkare som lovat att återvända till fattiga områden i sina hemländer och man har bidragit till flera alfabetiseringskampanjer.

Nyligen lärde sig en miljon venezuelaner läsa med hjälp av en metod som utarbetats på Kuba. Kuba skickar också tusenttals läkare till fattiga landsbygsområden och slumområden i Latinamerika. Bland annat har man skickat över 10 000 läkare till Venezuela. Kuba utför också gratis sjukvård åt tusentals personer som reser till Kuba efter överenskommelser med regeringar världen över. Bland annat har över 10 000 offer för Tjernobyl fått vård på Kuba. För alla dessa ansträngningar har Kuba mött en enorm respekt i Latinamerika.

Är det något vi lär oss av historen så är det att utan social och ekonomisk utveckling så är det inte mycket bevänt med demokratin. Man frågar sig hur alla dessa demokratiska länder i Latinamerika ska kunna bli goda demokratier utan att miljoner människor får lära sig läsa ordentligt. Hur ska fattiga, outbildade människor kunna sätta sig in i de politiska fågorna? Hur ska de ens kunna försvara sig mot storgodsägare som bestämmer att det är onödigt för deras barn att gå i skola eftersom de ändå ska arbeta av skulder som deras föräldrar och farföräldrar dragit på sig? Hur ska de kunna skaffa sig kunskap om hur de förebygger de vanligaste barnsjukdomarna? Hur ska de kunna skaffa sig kunskap om barnbegränsning?

Frågorna är många. Men de är ingenting som kommer att tas upp i SVT.