Jag sitter på en krog i Skagen. Efter en hektisk dag med smørrebrød och taffliga försök till danska konversationer är det skönt att koppla av med en öl. Jag och min partners familj är där över helgen. Det har varit trevligt och avslappnat. Mycket på grund av att jag upplevt det som att mitt normbrytande bestått av mina vegetariska matvanor, inte att jag och min partner råkar ha samma biologiska kön.

Men så kommer det. En av tjejerna i sällskapet böjer sig fram.

- Mår ni bra?

- Absolut, säger jag och lutar mig tillbaka mot min partners arm.

- Alltså, jag måste säga det, fortsätter hon, jag blev lite chockad när jag hörde att ni skulle komma.

Jag ser lite frågande på henne.

- Ja, att ni var ihop och så. Men det har gått jättebra! För ni är så bekväma och inte så stereotypa. Vissa kan ju vara lite sådär...

Jag har redan slutat lyssna. Jag ler lite snett och känner hur frustrationen börjar gnaga i magen. Egentligen vill jag bara titta henne i ögonen och säga:

- Ja, jag blev också lite chockad när jag hörde att det skulle komma ett heteropar - jag brukar ha så svårt för det. Ni är ju dessutom ganska stereotypa, så jag har tyckt att det har varit riktigt, riktigt påfrestande. Jag tror jag måste gå hem och kräkas!

Men det gör jag inte. Frustrationen tar jag i stället ut över min partner på vägen hem. Jag klagar på hur jag hatar att känna mig som någonting som människor måste förhålla sig till, någonting de måste komma fram till om de tycker känns ok. Dessutom blir jag förbannad på hur den här tjejen menar att om vi hade varit mer stereotypa (läs: fjolliga) så hade det varit svårare för henne att acceptera oss. Ursäkta? Som om jag skulle ha rätt att gå in och recensera hur pass feminint hon agerar.

Om jag ska försöka se det från den ljusa sidan så hjälpte jag säkert den här tjejen att flytta sina gränser den helgen. Hon hade känslan av att det skulle vara jobbigt att hänga med ett samkönat par, men insåg att det var ungefär lika dramatiskt som att köpa mjölk. Då kanske jag har bidragit med något. Heterosexuella människor kanske också har en komma ut-process. Men i stället för att inse att deras sexualitet inte är normativ måste de ta ställning till om de kan acceptera att andras inte är det. Många av oss icke-heteros tror jag absolut är beredda att dra vårt strå till stacken och hjälpa de stackars vilsna heteromänniskorna med detta. Men på våra villkor.

Vi går inte alltid runt och är i tjänst som yrkes-HBT. Vi är inget 020-nummer som folk kan ringa när de känner för att prata ut om sina problem. Visst, jag kan ta en diskussion med mormor, chefen eller bankpersonalen när jag känner för det. Någon annan kanske skriver artiklar i facktidningen eller sätter lappar på anslagstavlan i sin trappuppgång. Men jag vill inte bli överrumplad av någon vilsen heterobruds komma ut-process och bli tvingad att ägna mig åt heterovälgörenhet när jag försöker koppla av med en kall öl. Någon gång måste man få ta ledigt från sin sexualitet.