Son, Ambulance - Key

Saddle creek/Border

Betyg: 2

Omaha är en av de där städerna som på något oförklarligt sätt överträffar sin storlek och betydelse genom att vara grogrund för flera fantastiska artister. Elliott Smith, Bright Eyes, Cursive och Simon Joyner är bara en liten del av Omaha-ensemblen. En ensemble som även Son, Ambulance tillhör.

Mest uppmärksammade har bandet blivit för sin splitskiva "Oh holy fools" tillsammans med Bright Eyes. En skiva som efter ett tag innebar att man faktiskt hoppade över Son, Ambulances låtar. "Key" innehåller ingen vinglig lo-fi-country utan låter betydligt mognare än sina labelkamrater och kan liknas med en hel del brittiska deppopakter. Arrangemangen är inte sällan vackra men Joe Knapp lyckas inte beröra med sin anonyma sång. Jag hade inga höga förväntningar på "Key" men blev trots allt lite besviken.

Roligt band som bör tas på allvar

The Unicorns - Who will cut our hair when we're gone?

Alien 8/Border

4

The Unicorns debutalbum släpptes på andra sidan av den stora vattenpölen förra året men har först nu fått svensk distribution och det ska vi vara tacksamma för. I grund och botten handlar bandets musik om hederlig indie-pop med söta melodier men enhörningarna vet bättre än att låta sina lyssnare bli uttråkade och spåren av Beatles-psykadelisk pop och Devo-synthar kryddar välbehövligt till ljudbilden.

The Unicorns är ett roligt band men bör definitivt tas på allvar.

Samtidigt som de bägge sångarna Nicholas Diamonds och Alden Ginger kan sjunga "We are unicorns, we're more than horses" och om hur mycket de hatar varandra till en nintendo-blippande melodi kan de också få in samhällskritiska rader. The Unicorns kan konkurrera med perfekta popband som The Shins men de känns betydligt mer experimentella, galna och inte minst roliga utan att kännas det minsta ytliga.

Skiftar från sövande till hardcore-attacker

Lampshade - Because trees can fly

Glitterhouse/Playground

4

Integration i Öresundsregionen har börjat visa sig även på musikfronten och dansksvenska Lampshade är ett bevis på detta. Bandet har sin bas i Danmark och släppte på egen hand sitt album i Danmark redan i fjor och fick mycket beröm och utrymme i radio. Nu släpps "Because tree can fly" även i Sverige och resterande Europa och releasefesten hölls på KB.

Medlemmarna i bandet har olika musikaliska bakgrunder som innefattar såväl hardcore, postrock, emo och singer/songwriter men lyckas smälta samman allt detta till en stark och självklar enhet. I sina mest lågmälda stunder är musiken sövande och drömskt vacker på samma sätt som Sigur Rós och Rebekkamaria påminner i sin röst om både Stina Nordenstam och Björk men Lampshade skulle aldrig nöja sig med något så enkelt utan briserar ibland i rena hardcore-attacker komplett med skrik, tuggande gitarrer och smattrande trummor.

Att blanda ihop så många olika beståndsdelar är inte det lättaste men Lampshade klarar det galant och resultatet är ett smått fantastiskt album med en oerhörd styrka och dynamik. Vi får hoppas att integrationen fortskrider så länge den låter så här.

En ren produkt som inte vågar alls

Cornelia - No dancing queen

Element Music/Border

1

Hade Statistiska Centralbyrån intresserat sig för antalet

singer/songwriters hade vi fått siffror som visat att ungefär var tolfte svensk sitter med en akustisk gitarr i knät och sjunger ut om sitt svårmod. För att sticka ut från skaran måste man enligt logikens alla regler sticka ut. Cornelia gör det genom att använda sig av lite

elektronik och skivbolaget vill nog att vi ska köpa konceptet att Cornelia är en singer/songwriter som vågar vara lite annorlunda. Det vågar hon inte alls. "No dancing queen" är en ren produkt, skapad av välavlönade proffs och inte minst av Cornelias make - Erik Gadd. Givetvis även av Cornelia men om hon är helt personlighetslös eller om personligheten bara är något som råkat försvinna i den plastiga produktionen låter jag vara osagt.