Hon släppte sitt beslut till några i de inre kretsarna, innan den gångna helgen där partiets konflikter skulle avhandlas. Hennes beslut hörde tydligen inte dit, ty först i tisdags kom det typiskt nog fram.

Det rör om när en före detta partiledare hoppar av. Det är väldigt nyttigt för vårt samhälle och vår demokrati att det rörs om. Partierna blir alltmer lojala med makten. Allt mindre får ideologiska överväganden någon roll. Maktkramarna tar över parti-

organisationerna. Detta gäller absolut inte bara vänsterpartiet, även om deras problem just nu är utsedd till årets happening i våra massmedier. Vore bra om de prioriterade att gräva i flera partier med samma nit.

Gudrun kanske bäddar för ett nytt feministiskt parti? Nya partier är ett välkommet tillskott, en garanti mot stelnande, mot korridornostalgi. Landets benhårda fyraprocentsgräns är ett destruktivt hinder för den vitalisering som små nya partier skulle kunna ge riksdagen. Dels är det osannolikt att de kommer in utan en alltför stor portion av missnöjesinslag. Dels krampar i varje fall de mindre partierna om sina positioner. Man ser inte med glädje på nya syskonpartier som rimligen skulle kunna uppfattas som ett stöd i det gemensamma arbetet för ett bättre samhälle, nej man ser ett allvarligt hot mot sin egen existens!

Detta är urtrist! Bort med fyraprocentspärren! Men partierna själva behöver också ta tag i sin fixa idé med majoritetens diktatur inom sina organisationer. En kraftfull falang, låt oss som exempel ta en radikalt feministisk sådan, inom partiet blir ofta bortröstad från rätten till utåtriktat arbete och från rätten till partiets kollektiva resurser. Tig, lid, kämpa i det tysta eller hoppa av är minoriteternas villkor. Men om du hoppar av är du en skurk som måste bannlysas. Detta är en mycket dålig grund för eld-

själarnas budskap. Inte undra på att Gudrun hoppar av!

Det är inte heller undra på att hon behåller sin plats i riksdagen. Ideologiskt arbete har mycket små resurser att disponera om den inte stöds av kommersiella krafter eller är inne i det parlamentariska systemet. Därför borde partierna vara mycket bättre på att ge sina minoriteter en plattform att agera ifrån. De borde snarare se sina organisationer som allianser.

Ett feministiskt parti kanske behövs. Ett sådant kanske sätter rotation på den förstelnande blockpolitiken. Men ett sådant parti är också en kvittens på att någonting är fel. Feminismen har sina problem, om den ska utgöra en grund för ett riksdagsparti. För det första finns det stora variationer på hur feminister ser på sin fråga och än större variationer finns det mellan feministers syn på andra frågor. Nog så viktiga frågor som kärn-

kraftsavveckling, friskolor, EU, sjukförsäkringar, militärt försvar och så vidare.

Detta är å andra sidan också uppenbara problem inom de flesta andra partier. En konsekvens av det ideologiska arbetets allt mindre roll inom partiarbetet.

Sammantaget kan vi med en viss tillförsikt se fram emot vad Gudrun har i kikaren. Kanske får det konsekvensen att andra partier som är måna om människors lika villkor skärper upp sig och börjar fokusera på dessa frågor. Men det finns också en risk att alla börjar gapa högt om sin egen feminism och att ingen vågar diskutera de 'självklarheter' som de högst skrikande feministiska grupperingarna framställer som sanningar.