Kampen om Arvidsjaurbornas väl och ve och om en urdålig utredning, som försvarsmakten har presenterat, har höljt den stora försvarsfrågan i ett töcken. Ett töcken som döljer frågan vilken roll Sverige ska spela på den internationella arenan. I den mån något har krupit fram om de stora konvulsioner som sliter miljöpartiets skaror i en ovanligt stark splittring, så har det handlat om en insatsstyrka som ska kunna sättas in i andra länder. Enligt riksdagens beslut ska den endast kunna sättas in på FNs mandat och efter ett godkännande av Sveriges riksdag. Nu bör man komma ihåg att FNs säkerhetsventil vetorätten i säkerhetsrådet går man förbi. Det ska räcka med ett beslut i generalförsamlingen. Denna tanke är ett av de största säkerhetshoten vi kan skapa!

Tydligen vållar detta problem varken för miljöpartiet eller vänstern. Det som har fått vänstern att reservera sig och som absolut borde ha fått mp att göra detsamma är en mängd skrivningar om kopplingar till EU. Värst är tanken på att EU ska leda dessa operativa insatser och att man ska etablera en gemensam försvarsbyrå med gemensamma satsningar på vapenutveckling och samarbete. Här har kohandeln med regeringen och en odemokratisk hantering med överrumplingseffekter inom mp lett till att endast en liten grupp miljöpartister orkade stå emot att svälja beslutet med hull och hår. Detta är mycket allvarligt för ett parti som på sina kongresser så entydigt tar avstånd ifrån militära lösningar och från EU som sådant.

Men i grunden ligger det stora problemet med att dessa två partier verkar ha fjärmat sig från en pacifistisk grundinställning. Som i en liturgisk harang, utan att längre ifrågasätta, kommer man till konsensus: det är bra med militära aktioner i främmande land, bara de är FN-sanktionerade! Detta är en historiskt sett mycket kortsiktig och impulsstyrd åsikt. Lätt att bli sugen att sätta in trupper i områden där barbariskt våld har urartat. Lätt att söka rationella förklaringar till att motsäga sin egen slogan nämligen att 'våld föder våld'.

Det finns mängder av rationella och känslomässiga argument mot denna doktrin också. Militär uppbyggnad är en utmärkt grund för att militärer används. Bland dem som ska mobilisera dessa korstågande 'heliga riddare' är USA, Storbritannien, Danmark, nyaggressiva östeuropeiska länder, Israel, Italien och mängder av kramare av tanken på EU som en supermakt, fascister, terrorister, listan är lång. Men årtusenden av historisk erfarenhet pekar på att de resurser som läggs på rustning skapar krig och att dessa enorma resurser skulle kunna lindra nöd i mycket högre utsträckning än de eventuellt lyckade fredsinsatserna. Folk, som i idel välmening vill skapa insatsstyrkor till FNs förfogande, rättfärdigar vapenindustrin, den oerhörda miljöskada som trupper åstadkommer och en anhopning av militära resurser som är beredda att anfalla. De lär tyvärr även kunna göra det med nya herrar!