Birgitta Möller skriver i Stockholms Fria Tidning att utbyggnad av kärnkraften inte skulle leda till minskade koldioxidutsläpp. Det är ett intressant påstående, som kräver ett bemötande. Ursprunget till påståendet visar sig vara en rapport från Institutet för ekologi i Darmstadt. Eftersom uranbrytning kräver energi, och denna brytning i dag sker i länder med låg andel eller helt utan kärnkraft (Australien) får man utsläpp av koldioxid i dessa länder som sedan kan belasta kärnkraften globalt. Samma rapport visar att användning av solel skulle leda till långt högre koldioxidutsläpp än både kärnkraft och naturgas. Slutsatserna är intressanta men inne-fattar ett fundamentalt tankefel. Om man i stället för fossila bränslen skulle använda kärnkraft i länder där man bryter uran, kan man tämligen enkelt reducera den kärnkraftsrelaterade koldioxidproduktionen till nivåer som ligger långt under de teoretiska minimi-utsläppen från naturgas.

Begränsningen i försäkringsansvaret för kärnkraftsolyckor är egent-ligen helt omotiverad, och här kan jag hålla med Birgitta Möller om att den bör tas bort. Kostnaderna för ett totalhaveri kan uppskattas från de saneringskostnader man fick efter Three Mile Island-olyckan (cirka 10 miljarder kronor). Med en olycka av detta slag per 10 000 år av reaktordrift (400 reaktorer i 25 år) blir försäkringspremierna för ett fullständigt ansvar helt marginella (ett par miljoner kronor per reaktor och år).

Flera av de andra argumenten mot kärnkraften som Birgitta Möller anför är tyvärr missvisande och i vissa fall grovt felaktiga. Eur-atoms budget för forskning om och utveckling av kärnkraft i sjätte ramprogrammet är 1 230 miljoner euro, varav satsningen på fusion står för mer än två tredjedelar. Samtidigt läggs 2 120 miljoner euro på hållbar utveckling, inklusive alternativa energislag. Den olycka som hände i Mihamakraftverket i Japan var icke-nukleär och kan lika gärna hända i ett biobränslekraftverk som i ett kärnkraftverk.

Kostnaderna för uranbränslet kommer visserligen att öka i framtiden, men eftersom kostnaderna för uranbränsle i dag bara är 10 procent av elproduktionskostnaden i ett svenskt kärnkraftverk, kan bränslekostnaderna öka med en faktor sju innan biobränsle och vindkraft blir konkurrenskraftiga. Avfallsfrågan avser man i dag att lösa genom djupförvaring, enligt en metod utvecklad i Sverige. Med den kunskap vi har i dag är den beräknade stråldosen man maximalt kan utsättas för genom att bosätta sig rakt ovanpå förvaret inte större än den man får när man flyger till Spanien. Konsekvenserna av ett direkt intrång i förvaret är svårare att bedöma, men forskare i de flesta kärn-kraftsländer arbetar i dag intensivt med att utveckla nya typer av reaktorer som kan återanvända det lång-

livade avfallet. Vi tror i dag att det är tekniskt möjligt att reducera den tid som det tar för det resterande avfallet att bli lika farligt som uran i naturen till mindre än 1 000 år.

Kostnaderna för att ersätta svensk kärnkraft med de uthålliga alternativ som i dag finns tillhanda (framför allt biobränsle, med visst tillskott av vindkraft) är hög. Antar vi en merkostnad på 15 öre per kWh, samt en teknisk livslängd på 40 och 60 år för tryck- respektive kok-

vattenreaktorer, får vi en total samhällskostnad på minst 300 miljarder kronor. För att rädda ett liv i trafiken eller vården anses i dag en kostnad på 10 miljoner kronor vara välmotiverad. Med miljöpartiets energipolitik skulle vi i Sverige förlora möjligheten att rädda livet på 30 000 människor. Bättre vore då att bygga nya kärnkraftverk för återanvänder av kärnavfallet!