Inledare


Kicki Bobacka
  • De som lider och är offer för världens orätvisor eller naturfenomen behöver alltid en stödjande hand, inte bara vid katastrofer.
Fria.Nu

Det är för mycket

Måste vi uppleva så fruktansvärt mycket och på så nära håll, år ut och år in? Dag ut och dag in. Nu när jag startat från fem olika vinklar för att skriva mina ord om stora vågen-katastrofen den 26 december 2004 ger jag upp. Allt är redan skrivet, sagt, tyckt, sörjt, bett, gnällt, skällt, anklagat...

På tio dagar orden är slut, mina också.

Det är för mycket, tänker jag. Det är inte meningen att alla ska vara med och få vetskap om allt, ha en åsikt om allt, gråta över allt sorgligt - ja, inte ens dela all glädje. Det finns gränser för människans förmåga till empati och den närmast hysteriska givmildhet som nu råder upplever jag snarast som ett hån mot all den svält och fattigdom som fortfarande finns i världen.

Millennieskiftet har just firats, det var bara fem år sedan. Hur många får göra det i ett släkte? Var trettionde generation kanske. Och det var så stora förväntningar på detta nya, detta magiska årtal, som vi människor gjorde till något speciellt, för vi ville något nytt. Vi ville vara med och bygga upp en bättre värld. Vi ville ha fred på vår jord, frihet från förtryck och frihet för alla att tänka och verka.

Vi hade väl lärt oss tillräckligt om allt vad ont vi människor kan göra varandra och vår omgivning från det gångna årtusendet. Nu hade vi väl alla möjligheter att tillsammans fundera ut hur vi skulle kunna låta alla på jorden få mat och vatten, tak över huvudet och kläder, kunskap och meningsfull sysselsättning. Och sedan genomföra det, tillsammans. I stället kör några galningar in flygplan i skyskrapor så att USA får världen med sig i en kontraproduktiv terrorbekämpning. Krig startas för att bekämpa terrorn. Krig som i sig är terror och mest bara skadar och förstör för vanliga människor. Krig som numera aldrig skadar den människa som beslutar att anfalla och bara sällan de människor som anfallet motiveras med. Terrorskräcken har blivit vardag och politik fem år efter inträdet i det som skulle bli fredens årtusende. Jag tror att vår värld, vår jord har tröttnat på oss hopplösa människor. Tröttnat på skenhelighet, tröttnat på vackra ord som bara är läpparnas bekännelse, tröttnat på rovdrift av det mesta som går att röva, tröttnat på miljöförstöring. Tröttnat helt enkelt.

Hade jag varit kristen hade jag sagt att det var en syndaflod som kom, och denna kanske bara som en första liten förvarning. Nu säger jag i stället att vi vet så lite, all information och utbildning till trots. Vi vet så ytterst lite om samspelet, sambanden och symbioserna på denna jord, denna planet som vi bevis-

ligen är en oskiljaktig del av.

Och eftersom vi vet så lite och är så dåliga på att känna på oss saker och ting är det högst på tiden att vi börjar visa lite respekt och ödmjukhet igen. Alltid och inte bara när det händer katastrofer. Mer än så är det inte, större än så är vi inte, vi människor.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria