Inge Oskarsson skrev om den kristna tron i SFT den 24 december. Om man granskar Inge Oskarssons text med en historiebok i beredskap är det uppenbart att Oskarsson tolkar bibeln som fan läser den. Förutom att förtala Paulus genom att granska hans slavägande ur ett nutida moraliskt perspektiv, påstår Oskarsson att 'när bibeln skrevs var slaveriet det stora problemet för majoriteten av oss människor.' Bibeln, och här bör vi kanske skilja på gamla testamentet och nya, skrevs runt det första århundradet efter vår tideräknings början. Att slaveriet skulle ha varit den tidens stora problem (i motsats till exempelvis 1800-talets slavhandel) är ett mycket märkligt påstående.

Vidare påstår Oskarsson att slaveriet fortsatte på grund av kristendomen, utan hänsyn till att slaveri som företeelse har existerat i den ickekristna världen långt före och efter det att man kunnat handla med människoliv. Det är absurt att påstå att kristendomen skulle vara en ideologisk fortsättning på det hedniska slavsamhället. Det var kopplat till den samhällsekonomiska strukturen och inte ett religiöst påbud.

Tvärtemot Oskarssons historierevisionism var kristendomen under denna tid den revolutionära rörelse som skulle komma att förändra den romerska statens syn på människor med avsaknad av romerskt medborgarskap. Kristendomen innehåller ett av de första globalistiska budskapen om alla människors likhet inför Gud. Att Oskarsson ser den pacifistiska martyrdöden som något som har hämmat 'den demokratiska och sociala utvecklingen i 500 år' i stället för ett tecken på civilt motstånd mot en brutal övermakt låter jag passera. Men att påstå att den sociala och demokratiska utvecklingen i ickekristna områden, som till exempel Skandinavien där man till så sent som på 1000-talet vid Odentemplet i Uppsala praktiserade människooffer, skulle ha varit så mycket längre framskriden ter sig något otroligt. I förbigående kan man anmärka att det var just kristnandet av Norden som avskaffade blotsriterna.

Vi är nu framme vid Oskarssons åsikt att frireligiösa 'arbetare' tillhör 'borgarna'.

Att de frireligiösa rörelsernas starka ställning i den svenska arbetarklassen har sitt ursprung i nykterhetsrörelserna. De räddade ju stora delar av arbetarna ur den misär och det drogmissbruk, som avlöning i form av brännvin innebar för dessa, väljer Oskarsson helt att blunda inför. Kyrkan var den infrastruktur som arbetarrörelsen till mycket stor del använde sig av för att föra ut sitt sociala budskap. Så är det även i dag i platser i världen som till exempel Latinamerika.

Där har kyrkan motsatt sig utsugningen av Latinamerikas fattiga ända sedan den nicaraguanske biskopen Antonio Valdivieso på 1500-talet mördades för att ha motsatt sig användandet av indianer som slavar fram till den mer nutida marxistiske befrielseteologen och prästen Camilo Torres som kämpar med vapen i hand.

Att sedan Oskarsson påstår att Jesus mördades av prästerna (de judiska förmodar jag), i stället för av romarna, som var de som verkställde Jesus avrättning, och i samma text dristar sig till att citera den uttalade judehataren Nietzsche, är beklämmande inte bara för Oskarsson utan för SFT som tidning.

I ett stycke avslöjar dock Oskarsson varför han väljer att angripa religionens roll i de troendes liv. Det är när han skriver 'Ibland är de ganska nedlåtande mot oss som inte kan tro och behandlar en icke troende annorlunda.'

Det centrala i den meningen är: 'som inte kan tro'.

Att Oskarsson i sin text är nedlåtande mot dem som kan tro och anser dem 'passiva och osjälvständiga' är i skenet av ovanstående mening ganska smaklöst.

Om religionens roll - oavsett trosinriktining - i en människas liv kan jag spekulera i att det är, med Chestertons ord, i denna materialistiska tidsålder en påminnelse om att vi alla föddes från mörkret och att vi alla en gång skapades ur intet.