Spelar verkligheten någon som helst roll?

Den här hösten har det varit nästan omöjligt att arbeta med Sveriges ledande antirasistiska tidskrift, Mana. Som medlem av redaktionskollektivet har jag utsatts för en lång rad personliga påhopp, förtal av vänner och oss närstående tidskrifter och av andra medlemmar i redaktionen. Allt jag sagt och allt jag gjort har befunnits klandervärt. Det har varit anledningen till att jag under denna tid i mycket begränsad omfattning deltagit i redaktionsarbetet. Bara för att mötas av fem före detta redaktionsmedlemmars dokument; ett pressmedelande författat av forna vänner, proppfullt med lögner, illvilja och förtal av mig personligen.

Det är anmärkningsvärt hur Sveriges ledande tidningar: Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenska dagbladet visat sig helt ointresserade av sakinnehållet och sanningshalten i pressmedelandet; de verkar ignorera frågor om sant eller falskt för att ge sig på en deltidsarbetande frilansjournalist. Detta känns ytterst bekymmersamt.

Förtalet av mig, och av den kulturtidskrift som jag alltid varit lojal mot, bygger på överdrifter och falska påståenden. Alla som gjort en tidskrift eller en tidning vet att detta är en kollektiv produkt; om en sådan produkt blir framgångsrik eller inte beror inte på enstaka individer; det beror på det kollektiv som gör tidningen. Tvärtemot självgoda påståenden från författarna till pressmeddelandet som hävdar att tidskriftens framgång helt är deras verk.

Lawen blev inte Manas redaktör förrän i våras och Devrim har varit redaktör för ett enda nummer av tidningen. Innan dess byggdes tidningen upp, journalister och andra medarbetare knöts till projektet. Och utan dem hade Mana aldrig blivit snygg och bra.

Talet om politisk styrning från min sida saknar helt grund. Om någon försökt sig på politisk styrning så är det mina forna kollegor. I den meningen att de gjort det omöjligt för mig att arbeta med Mana.

Men det mest infantila angreppet mot mig är påståendet om mansgrisighet. Vad gäller könsmaktsordning och genusteori har jag, liksom alla andra medarbetare jag talat med, hela tiden haft nästan samma uppfattning som våra angripare. Och bortsett från att jag varit av uppfattningen att det alltid måste vara högt till tak i Mana, så är skillnaden att Lawen och Devrim tycker att det är okej att kvinnliga redaktionsmedlemmar viker ut sig. Medan jag känner mig lite främmande för detta.

Nu är jag less på denna konflikt. Jag har aldrig velat ha den, och jag har försökt avstyra den för den är kontraproduktiv för vår tidning och har gjort stor skada både för dem som sökt den och dem som försökt undvika den.

Jag hoppas att illojalitet, lögner och förtal inte är ett vinnande koncept i längden.