När ska västvärlden ta ansvar?
En våg dödar mer än 250 000 personer och det som tycks uppröra svenska folket mest så här någon månad efteråt är att Laila Freivalds gick på teater och att kungen inte fick reda på katastrofen i tid. Vad hade Laila kunnat göra om hon inte gått på teater? Och vad hade kungen haft för sig om han fått veta tidigare? Frågan är väl vad vi alla har för oss nu, när de största vågorna lagt sig i haven så väl som på land - det svämmar naturligtvis inte längre in biståndspengar på samma vis som under de första dagarna.
Ingen mänsklig makt i världen kunde påverka födelsen av tsunamin, men vi har sett hur människors beslutsamhet och vilja påverkat följderna av vågen. Det hela omnämns ofta som ett under av global solidaritet. Vi har sett thailändare bära svenska turisters kroppar. En kvinna med ickesvensk bakgrund ställde på ett möte för ett par veckor sedan frågan: när ska svenskarna bära våra kroppar?
Vissa menar att katastrofen skulle kunna leda till något positivt. De menar att själva grundsatsen i globaliseringen - vår allt större närhet i tid och rum - blivit tydliga. Att människor från hela världen drabbades och att hela världen hjälper till efteråt. Om katastrofen skulle kunna leda till en mer övergripande positiv förändring vore det naturligtvis underbart.
Men vi får nog lov att gå tillbaka till verkligheten en stund. Verkligheten bortom, eller snarare runt-omkring, tsunamin. Det som berövar flest människor livet är i det stora hela inte naturkatastrofer och inte krig. Det är i stället följderna av de sociala och ekonomiska ojämlikheterna i världen och den extrema fattigdomen. Det är långsamma processer. Människor dör i flera
10 000-tal varje dag på grund av brist på vatten, mat och den mest grundläggande medicinen.
Detta gör inte tsunamins verkningar mindre katastrofala. Men kvinnans fråga är relevant - när ska västvärlden ta samma ansvar för sitt eget handlande som för följderna av en våg? Vi bär upp de strukturer som orsakar de flesta berövade liven, varje dag. Ett land som Sverige accepterar strukturerna genom sin tystnad och sitt bidrag till att många gånger göra dem värre för de mest utsatta. Det gäller inte endast internationella strukturer, som främst gör sig gällande utanför vårt land, utan även det sätt på vilket människor behandlas i Sverige. Kvinnan på mötet syftade på människokroppar som far illa inuti det svenska samhället.
Det vi har visat är att vi är beredda att hjälpa till i efterarbetet, att vi är beredda att bistå. Det som det kanske egentligen handlar om, är väl att ingen ska känna att omvärlden, nära eller långt borta, accepterar att ens nära och kära dör 'i onödan' - i begreppets bokstavliga bemärkelse: världen lider, i det stora hela, ingen brist på varken mat, vatten eller medicin. Alltså borde detta aldrig beröva någon livet. Att endast skicka pengar och hjälparbetare, kan det verkligen kallas solidaritet? Kommer detta verkligen att förändra något eller hjälper det bara till att ställa så mycket som möjligt till rätta igen? Tror vi verkligen att det var rätt innan tsunamin? Om vi ärligt ska kunna säga att vi arbetar solidariskt, sida vid sida, vid människor från hela världen, för att så mycket vi kan dämpa katastrofen - måste vi då inte bedriva denna kamp varje dag?
