Svaret på den frågan är, som vanligt när det gäller kärnkraften, statliga subventioner. Den franska staten subventionerar 30 procent av byggkostnaden genom statliga exportkrediter. Svenska statens företag Svensk Exportkredit har lånat ut en miljard kronor till kärnkraftsbygget.

Också banken Nordea, med bland annat den svenska staten som ägare, lånar ut 17 miljarder mot en ränta på låga 2,6 procent för att hjälpa kärnkraftsprojektet på traven. Så finansieras större delen av den kostnad på cirka 30 miljarder som kärnkraftsbygget ska kosta.

Olkiluoto 3, som reaktorn ska heta, ska enligt planen bli Nordens största kärnkraftsreaktor. Den ska ge lika mycket el som tre Barsebäcksreaktorer när den tas i drift 2009. Bakom reaktorn ligger också en ny teknik som kallas European Pressurized Reaktor, EPR. Men alla prognoser om den nya reaktorn är högst osäkra. Den finländska reaktorn bör nämligen ses som ett slags försök – det ska bli den första EPR-reaktorn i världen.

Det fransk-tyska konsortium som ska bygga reaktorn i Finland har redan försökt sälja idén om den nya typen av kärnkraft till Kina, men kineserna ansåg det alltför osäkert med en ny kärnkraftsteknologi. Den internationella organisationen IPPNW (International Physicians for Prevention of Nuclear War) menar att det finländska kärnkraftverket är ett "storskaligt experiment med halvfärdig styrteknologi". Det säkerhetstekniska system från Siemens som ska användas har tidigare orsakat olyckor i Tyskland.

Men oavsett dessa obehagliga frågetecken så är det faktiskt chockerande att kärnkraften fortsätter att byggas ut, trots alla politiska löften om motsatsen, och trots det oacceptabla i att lasta på framtida generationer enorma mängder svårförvarat radioaktivt material. Och inte minst det oacceptabla i att spela rysk roulett genom risken för härdsmälta när något går fel – med hela Östersjön och invånarna runt den som insats.

Å ena sidan säger den svenska regeringen officiellt att kärnkraften sakta men säkert avvecklas, som den oacceptabla energiform den är. Å andra sidan är det den svenska staten som genom Svensk Exportkredit och Nordea finansierar ännu mer kärnkraft precis på andra sidan vattnet sett från den svenska ostkusten.

Att svenska politiker lyckats förhala kärnkraftsavvecklingen i Sverige så länge är en skandal. Men att kärnkraften på andra sidan Östersjön ska byggas ut ytterligare, med statssubventioner och andra sedvanliga trick från radioaktivitetens vänner, borde få även insomnade kärnkraftsmotståndare att vakna. Kärnkraften måste bort, för vår gemensamma säkerhet, miljö och – inte minst – för att visa någon som helst respekt för dem som kommer att få leva med de gigantiska avfallsproblem som dagens miljöförstörare skapar.