Partiet leddes av den karismatiske Jörg Haider, som nådde stora valframgångar med en främlingsfientlig missnöjespolitik. Kritiken från resten av EU var skarp. Österrike utsattes för internationella protester och diplomatiskt bojkott.

Nu fem år senare finns det förutom i Österrike framgångsrika

högerpopulistiska partier i Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Schweiz, Italien och Nederländerna. Partierna sitter i flera fall i regeringsposition och många har stort politiskt inflytande. Dessutom finns mindre partier i Finland, Storbritannien och Sverige. Några av dessa partier har funnits länge, men deras ställning i partipolitiken har förändrats radikalt de senaste åren.

- De högerpopulistiska partierna blir mer och mer rumsrena, säger Anders Widfeldt, som forskar kring högerpopulism vid University of Aberdeen i Skottland.

- De ökar i antal och blir allt mer legitima. De flesta partierna har arbetat hårt för att tvätta bort sin extrema stämpel och accepteras i ökande grad som en del av högerblocket, menar han.

Det är svårt att säga varför detta händer just nu. Widfeldt tror att högerpartierna har insett att de behöver de här partierna för att kunna bilda regering, precis som att partierna på center-vänster kanten ofta behöver hjälp av ett miljöparti. Ibland kan det vara enda sättet att skapa en icke-socialdemokratisk

regering.

I flera fall handlar det också om en protest mot den politiska eliten. I Österrike fanns på nittiotalet ett stort missnöje över bristen på valmöjlighet i partipolitiken. De två största partierna ÖVP och SPÖ samarbetade över mitten och många väljare uppfattade valet mellan

dessa som meningslöst. Genom att kritisera den politiska eliten kunde FPÖ fånga många proteströster.

- Det kan sticka folk i ögonen att lägga tyska NPD och Le Pens Front National i samma partigrupp som exempelvis Dansk Folkeparti, säger Anders Widfeldt.

- Men det som de har gemensamt är själva populismen. Det vill säga attityden; 'vi mot etablissemanget' eller 'den vanliga människan mot etablissemanget'. Det ligger ett stort politikerförakt och missnöje bakom framgången för den här typen av partier.

Detta missnöje kan också rikta sig mot politiken i vissa sakfrågor. De flesta högerpopulistiska partierna i Europa är, i motsatts till de etablerade partierna, starkt EU-

kritiska. Detta skapar en nisch, som flera högerpopulistiska partier har kunnat utnyttja. I stort sett alla högerpopulistiska partier ställer sig också kritiska till invandringen och regeringens asylpolitik. Detta är ett ämne som väcker starka känslor och kan locka väljare från många olika samhällsgrupper.

Ledaren är oerhört viktig för de högerpopulistiska partierna. Le Pen, Pim Fortuyn, Pia Kjaersgaard och framför allt Jörg Haider personifierar för många partiet. Tack vare deras karisma och enorma genomslag i media når också partiet resultat. Att just Österrike kritiserades så hårt av resten av Europa berodde också mycket på partiledaren Jörg Haiders personlighet.

Med flera uttalanden och anspelningar på tredje riket, stämplades Jörg Haider internationellt som rasistisk och främlingsfientlig. Flera av hans djärva uttalanden blev vida omdiskuterade och det ifrågasattes vilken syn han egentligen hade på nazismen.

Framgångarna för Jörg Haider var dock kortvariga. På grund av den internationella kritiken deltog Haider själv aldrig i regeringen och avsade sig också tidigt partiledarskapet. Politiken som hjälpt FPÖ att ta makten visade sig svårare att använda för att behålla makten, och bara två år senare utlystes nyval. Vid detta val fick partiet bara tio procent av rösterna; en tredjedel av valresultatet från 1999.

- Regeringsansvar och populism går dåligt ihop, säger Anders Widfeldt.

- Partierna bygger ju sin politik på missnöje mot det politiska etablissemanget och väljs ofta av proteströstare. Om de ska kunna samarbeta med andra partier måste de ofta bli mer pragmatiska och då förlorar de en del av sitt väljarstöd, säger han.

I dag ingår FPÖ åter i en koalitionsregering med ÖVP, men har bara tre av tolv regeringsplatser. Jörg Haider själv sitter som Landeshauptmann (chef för delstatsregeringen) i den egna delstaten Kärnten.