'Där en omkopplare, här en accelerator'. Den inflyttade göteborgaren Kennet Klemets byter spår och ökar hastigheten. Han rör sig bort från 2002:års formmässigt hårt hållna lördag natt feber. Ett slags poesianatomi där kompositionen utgår från det mänskliga skelettet, huvudet först tårna sist. I nya Accelerator släpper Klemets kontrollen och stampar gasen i botten. Han utropar det kontrollerade skrivandet som 'anorektiskt' - 'kontroll in i det okontrollerbara' och 'sammanhang' som 'en tvångstanke'. Här ges få pauser, orden flödar nedför sidorna i korta rader, först i ett stadigt, högt tempo för att sedan börja smattra, överhettas och nå kritisk massa i nonsensexplosionen 'First Daybreak Haiku'.

Principen är densamma som i en partikelaccelerator men här är det inte atomer utan bokstäver och ord som accelereras. Med det uppspeedade tempots hjälp söker Klements således blotta det innersta i sin poesi, att göra orden till någonting mer än 'vackra, verkningslösa abstraktioner'. Han hoppas att någonting verkligt verkningsfullt ska fällas ut, 'läcka ur raderna!'. Det ska hända något konkret hos läsaren, 'döda och levande celler ska vakna till liv'.

Det är en smått utmattande process. Jag har svårt att, som det nog är tänkt, släppa iväg blicken och bara låta den rulla nedför sidorna. Istället hackar jag mig fram. Tvångsmässigt söker jag efter sammanhang. Vagt formulerad samhällskritik, metakommentarer, existentiella betraktelser och ett och annat kärleksmotiv skymtar förbi. Då och då får orden kontakt, det fräser och blinkar hastigt till, bara för att lika fort kortslutas av ett drastiskt ämnesbyte några rader senare.

Klemets räknar med en smått frustrerad läsare. I den epilogartade dikten 'Jag skriver ditt brev till mig' förhåller han sig till tänkta läsarreaktioner genom att föregripa läsarens invändningar och formulera dessa som ett brev skrivet till honom själv. Tonen är lugn och samlad. Brevet blir mer än bara en kommentar till den egna dikten, brevskrivaren kommer av sig, associerar sig bort. Det är poesi om poesi och det är ibland riktigt vackert. Snö faller och smälter på ett hustak medan brevet skrivs. När dikten går mot sitt slut ligger taket naket och likaså, i någon mening, poeten själv i ett försök att lappa ihop lite av det som det inledande ordflödet rivit loss - att återta kontrollen, dra i bromsen.

Grått, snön borta, tegelpannorna torra och tegelröda

Hur naken kan man vara utan att lösas upp i konturerna, bli alla

andra männinskor

Skrivandet som en strategi för att hålla ihop

Det läcker ur mig (kärleken? döden?)

Orden, meningarna som ständigt genomblötta kompresser