Christina Gottfridssons Stringmormor är en pjäs för barn i mellanstadieåldern om Alzheimers sjukdom. Och hur presenterar man ett så tungt ämne för barn utan att det blir outhärdligt? Med lagom doser humor, naturligtvis. Mormors knäppheter är trots allt rätt underhållande. De illusionsbrytande publiktilltalen bidrar till en viss distans till ämnet, likaså att det är en högst ovanlig mormor Melissa har. Hon har haft massor av karlar i sitt liv och den största kärleken hette Harley efter motorcykeln. Mormor själv är döpt efter flygplanet som släppte bomben över Hiroshima, och hon vill hellre ha på sina stringtrosor än de trista blöjor som vårdhemmet består med. Uppenbarligen är det snart 40-talsgenerationens tur att gå i pension och bli senil. För hur många dementa mormödrar har tidigare i världshistorien setts dansa runt sitt barnbarn och skråla på Doorslåten The End?

Monica Almqvist Lovén gör en åttaårig Melissa som känns alldeles autentisk i sitt kroppsspråk, sin sorg och sitt lillgamla ansvarstagande för sin förvirrade mormor. Jag får nypa mig i armen ibland för att komma ihåg att det faktiskt är en vuxen skådespelerska på scenen. Mia Benson är en härligt galen mormor, frustande vital mitt i förvirringen. Den mest tragiska figuren är Lars Mellfors pappa, en snäll men hopplöst mesig och bortkommen figur, en bara alltför sannolik representant för vuxenvärldens svek och överslätande lögner.

Turteaterns Stringmormor är en finstämd och väl berättad föreställning, men möjligen lite för lång. Åtminstone när jag såg pjäsen tappade barnpubliken helt koncentrationen i den sista, sorgliga scenen när mormor ligger halvt medvetslös i sin sjukhussäng. Vilket för all del också kan bero på obehag inför den bistra sanning som inte går att komma förbi.