Som utlandssvensk försöker jag att hänga med i de svenska nyheterna så gott det går, och har den senaste tiden lyssnat en hel del på Sveriges radio. Tack vare internet och webbradio fungerar detta alldeles utmärkt. Det känns liksom tryggt och hemtrevligt att ibland få låta de så bekanta rösterna på P1 få överrösta trafiken, bullret - ja. till och med imamerna - som varje dag påminner om att vi bor i hjärtat av Istanbul.

En het potatis i den svenska samhällsdebatten tycks vara diskussionen om de arbetslösa i Sverige. Folkpartiets förslag att ställa hårdare krav på de arbetslösa har uppenbarligen givit upphov till reaktioner från olika håll.

För egen del är jag förvånad över hur folkpartiet avslöjar sin bristande kunskap om verkligheten, men genom att klumpa samman invandrare och arbetslösa till en homogen arbetsskygg och bidragstagande massa, är det precis det de gör. Premisserna bakom folkpartiets argument vittnar dock om en alarmerande och onyanserad syn på fattiga och marginella grupper (arbetslösa från såväl annat land som uppväxta i Sverige), som för tankarna tillbaka till tidigare epoker där fattiga kategoriserades i 'rätta' och 'orätta'.

Jag blir ställd när jag läser om hur folkpartiet hävdar att 'arbetslösa lever i en bidragskultur', eftersom jag av egen erfarenhet vet hur svårt det är att bli beviljad stöd.

När min projektanställning som intendent upphörde i december 2003 blev jag arbetslös, och jag har förlorat räkningen på hur många jobbansökningar jag skickat sedan dess.

Jag har därför gjort vad som kan verka vara en omvänd trend och flyttat till Turkiet där min kunskap och kompetens om etniska minoriteter är efterfrågad. Jag har fortfarande ingen fast tjänst, inga pensionspoäng i sikte, lever utan några som helst försäkringar, med CSNs återbetalningskrav hängande över mig, beroende av forskningsbidrag, men jag arbetar. Och tro det eller ej, Leijonborg, det är vad jag allra helst vill göra.

För min del framstår därför två av folkpartiets favorituttryck som oxymoroner: 'bidragskultur' och 'jobbgaranti'. I mitt fall (och jag vet att jag långt ifrån är ett undantag) blev det ingetdera.

Jag blir kränkt när jag läser om hur folkpartiet predikar om hur arbetslösa bör delta i 'något samhällsnyttigt arbete kombinerat med jobbsökande och utvecklande aktiviteter'. Som ofrivilligt arbetslös i Sverige upplever jag detta som ett hån. Jag vågar påstå att det på många sätt är mer krävande att ständigt söka jobb och skriva ansökning efter ansökning än vad det är att arbeta heltid. Tillkommer gör den psykologiska påfrestningen av att hoppas och vänta, och sedan den påföljande besvikelsen när man får ännu ett negativt besked. Det är en utmaning att trots motgångarna försöka hålla hoppet, humöret och självförtroendet uppe. Men kanske ska jag tacka för inspirationen som folkpartiets förslag har givit mig och nu menar jag inte till att skriva denna artikel. Nej, faktum är att jag är inbjuden att delta på ett symposium på ett universitet i Norge längre fram i vår, där man ska diskutera marginella grupper i samhället ur ett historiskt perspektiv (1 000-1 700). Arrangören vill att jag ska bidra med samtida och jämförande synvinklar. Jag kommer med lätthet att kunna exemplifiera kontinuiteten i synen på marginella grupper i samhället genom att referera till vårens arbetslöshetsdebatt i Sverige.