Fördjupning


Andreas Karlsson
  • Steven Kay har en gedigen bakgrund inom det brittiska rättsväsendet, men han har även gjort sig ett namn inom den internationella rättvisan.
Fria.Nu

Möte med Slobodan Milosevics försvarare

Den brittiske toppjuristen Steven Kay är mest känd som Slobodan Milosevics försvarsadvokat. Han är en veteran i rättsprocesser som handlar om krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Vi träffar honom i hans hem utanför London för att prata om vart den internationella rättvisan är på väg.

Taxin rullar upp längs en lång allé mot Steven Kays hus. Det är ett stort stenhus, några mil utanför London, djupt inbäddat i klassisk engelsk lantidyll. Egendomen omfattar ytterligare ett par hus och har det poetiska namnet Fairmile Lea.

Mr Kay själv står i farstun. Händerna bestämt vilande på höfterna. Så tar han några steg fram och hälsar med ett stadigt handslag.

- Welcome. Jolly nice to meet you.

Steven Kay är advokat, QC - Queens Counsel för att vara exakt. Han har en gedigen bakgrund inom det brittiska rättsväsendet, men han har framför allt gjort sig ett namn inm den internationella rättvisan. Från de första stapplande stegen för FN-tribunalen för före detta Jugoslavien, ICTY, och för Rwanda, ICTR, fram till dagens försvar av ex-diktatorn Slobodan Milosevic.

Steven Kay kokar te och bjuder in i matsalen. Det är en matsal i ordets rätta bemärkelse. Runt det enorma ekbordet skulle 18 personer kunna sitta utan att trängas. Stolsryggarna når upp över huvudet och är klädda med vackert mönstrat, men slitet, tyg.

Han berättar om de första skälvande åren för ICTY. Om hur han kallades in för bistå tribunalens blivande domare och advokater och hur han senare själv kom att bli engagerad som huvudförsvarare vid en av de första processerna - rättegången mot Dusko Tadic.

Han skrattar när jag ber honom att beskriva känslan och stämningen under den första tiden vid FN-tribunalen för drygt tio år sedan. Han gör det på samma omisskännligt urbrittiska sätt som han hälsade välkommen en stund tidigare.

- Well it was good fun.

Och så ger han sig ut på en lång och målande beskrivning av hur han och hans kollegor steg för steg utforskade det nyskapade juridiska systemet och försökte använda det till sin fördel. Hur de hittade kryphål och hur de försökte lura åklagaren med dem.

Han gör det med en inlevelse och en passion som nästan gör att man glömmer bort själva kärnan. Vad rättegångarna egentligen handlade om.

Steven Kay har försvarat Dusko Tadic, som dömdes för obeskrivligt otäcka brott under sin tid som lägervakt på det beryktade Omarska-lägret i Bosnien. Han försvarade Alfred Musema vid tribunalen för Rwanda, likaledes dömd för obehagliga brott. I dag försvarar han Milosevic, misstänkt för några av de grövsta brott som finns.

Går det att se på den uppgiften som 'bara ett vanligt jobb'?

- Nej, det gör det inte. Framför allt inte i fallet Milosevic. Det är den största brottmålsrättegången någonsin. Ingen har gjort något liknande och ingen annan rättegång kommer ens i närheten vad gäller omfattning och betydelse. Det räcker att se på mediabevakningen av rättegången för att inse hur stort det är. Naturligtvis är det omöjligt att inte påverkas av det.

Många ställer sig frågan hur det är möjligt att försvara en människa som Slobodan Milosevic och sedan åka hem och sova gott. Vad är ditt svar på den frågan?

- Jag svarar att alla som tror på rättvisa också måste tro på varje människas rätt till bästa tänkbara försvar. Varje civiliserat rättssystem bygger på att den åtalade har rätt att försvara sig mot anklagelserna som riktas mot honom. I slutändan ska en sammanvägning av bevisningen leda fram till en rättvis dom. Brottets omfattning är ointressant. Jag tror på och vill kämpa för rättvisan och därmed är jag beredd att försöka försvara Mr Milosevic så bra jag kan.

Men en vecka efter att du i höstas utsågs till Milosevics försvarare begärde du att få lämna uppdraget. Varför?

- För att det låg i min klients intresse. Mr Milosevic ville inte ha någon försvarare, men på grund av hans dåliga hälsa blev jag ändå utsedd att företräda honom. Han motsatte sig det och jag argumenterade å hans vägnar att utnämningen av mig var olämplig. Som en förlängning av det begärde jag sedan att få lämna uppdraget, eftersom det var det min klient ville. Jag ville få situationen prövad och som det blev så fick vi alltså avslag på begäran.

Milosevic har inlett sitt försvar och han har bland annat begärt att få kalla ett antal höga politiska och militära ledare från Nato-länderna som vittnen. Anser du att det är en rimlig begäran?

- Ja, verkligen. Jag kan inte se varför de inte ska tvingas vittna. Det kommer kanske vara pinsamt för dem, men jag tycker att det är fullständigt rimligt att begära deras samarbete. De begär ju själva att andra ska samarbeta, varför skulle inte de göra det? Det är deras skyldighet.

Varför tror du att vi har fått tribunaler för just Jugoslavien och Rwanda och inte för någon annan konflikt sedan andra världskriget?

- Jugoslavien-tribunalen handlade i första hand om politiska påtryckningar inom FN. Dessutom var det en konflikt som utspelade sig i Europa, på vår egen bakgård, mellan människor som såg ut som vi - det vill säga vi i västvärlden som fattar de stora besluten. Och när man väl hade instiftat ICTY så tror jag att FN kände sig tvingat att göra något på den afrikanska kontinenten också. Då var Rwanda det mest aktuella och rimliga valet.

Så det är inte en del av en pågående utvecklingsprocess från Nürnberg och framåt?

- Nej, då skulle vi förstås ha fått tribunaler för Sierra Leone, Kongo och Indonesien också.

Handlar det om dåligt samvete?

- Ja, utan tvekan. Tribunalerna kom till i kölvattnet av en rad politiska misslyckanden, inte minst i fallet Rwanda. Genom att sätta upp ICTY och ICTR så kunde man säga att 'se här, det är med domstolar som vi löser de här problemen - inte med militär intervention'.

Du sa att Milosevic-rättegången är den största som ägt rum. Men nu står vi inför en lika stor - kanske större - rättegång, nämligen den mot Saddam Hussein. Skulle du kunna tänka dig att försvara honom?

- Tja, jag är ju ganska upptagen just nu. Men självfallet anser jag att Saddam Hussein ska ha samma rätt till försvar som alla andra.

Tycker du att de former som han kommer att ställas inför rätta under är rimliga och rättvisa?

- Jag vet inte tillräckligt om dem för att ha en slutgiltig åsikt. Men jag tycker att det verkar finnas en hel del brister, som att han inte fick träffa en advokat på många månader. Det är knappast en särskilt bra utgångspunkt för en rättvis rättsprocess. Han skulle förstås ha fått en försvarsadvokat från den första dagen.

Om vi blickar framåt så sätter många nu sin tillit till den permanenta brottmålsdomstolen, ICC. Tror du att den kommer att spela en viktig roll i framtiden?

- Det är förstås tanken. Men samtidigt ska man se ICC för vad det är. Det är inte en FN-domstol, eftersom det är säkerhetsrådet och inte generalförsamlingen som initierat den. Jag tror att den kommer att arbeta med konflikter av en ganska begränsad omfattning och jag har till exempel svårt att se höga västledare ställas inför rätta. Det är ingen oberoende domstol, eftersom den måste förlita sig till medlemsländerna - vissa mer än andra.

En debatt som är aktuell när det gäller ICC, men kanske ännu mer när det gäller tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda, är om de är 'vinnarnas tribunaler och domstolar'. Det är en fråga som har hängt med sedan Nürnberg. Vad är din åsikt?

- Det är absolut vinnarnas tribunaler och domstolar. Framför allt när det gäller Rwanda. Där har inte en enda person från den vinnande sidan åtalats och det anser jag beror på starka politiska påtryckningar. Det finns många och bra bevis mot rebellerna i RPF, men eftersom dagens regering i Rwanda hotar med att sluta samarbeta med tribunalen så vågar inte åklagaren gå emot deras vilja. Därmed förblir ICTR en vinnarnas tribunal.

Är det samma sak med Jugoslavien-tribunalen?

- Det är mer komplicerat när det gäller Jugoslavien. Fler parter är inblandade och konflikten är mer komplex. Jag vill inte gå så långt som att säga att det uteslutande är en vinnarnas tribunal, men jag tycker att man kan se sådana tendenser.

Så vad har lärt oss av tio år med tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda?

- Vi har lärt oss att de inte ger fred, vilket varit ett av huvudsyftena. I det avseendet är tribunalerna helt misslyckade.

Steven Kay tystnar och lutar sig tillbaka. Han funderar en stund över frågan och tilllägger sedan:

- Det är trist att behöva vara pessimist, men det är så jag ser det. Baserat på hur ICTY och ICTR har fungerat så tror jag inte att ICC kommer att förändra världen på något sätt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tio år efter kriget försöker Sarajevo glömma

De kallas Sarajevos rosor. Blomformade försänkningar i trottoarer och vägbeläggningar, som har fyllts med rött gummi. De finns överallt i staden, en del har hunnit få en lite rödbrun ton, andra är klarröda - som blod. Och det är på sätt och vis vad det är. 'Rosorna' markerar granatnedslag som dödat Sarajevobor under den nästan fyra år långa belägringen som staden uthärdade mellan 1992 och 1995. Serbisk artillerield vällde in över staden och krypskyttar övade sin träffsäkerhet på de Sarajevobor som vågade sig ut. Stadens enda förbindelse med omvärlden var en kilometerlång tunnel som grävts under flygplatsen.

Fria.Nu

15 år efter revolutionen i Rumänien

I julhelgen är det 15 år sedan Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu störtades och landets demokratiska historia inleddes. Mycket har hänt, men mycket har också förblivit som tidigare. GFT har under hösten besökt Rumänien och ska i en serie reportage ge en bild av det Rumänien som idag står på tröskeln till ett EU-medlemskap. Del ett är en tillbakablick på diktaturens fall för 15 år sedan. (Del två och tre handlar om romerna respektive barnhemsbarnen).

Fria.Nu

Barn - ett privilegium

De är små och snoriga. De är högljudda, mjuka och charmiga. De är den nya tidens lyx - ett privilegium. Vi kallar dem barn.

Fria.Nu

Tynnered - på jakt efter 'den goda staden'

När naturliga träffpunkter försvinner, hotas gemenskapen i samhället. Då går känslan av trygghet förlorad. Frågan är om fler lampor och färre mörka buskage är receptet?

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria