Var är männen, Fi?! Feminist har blivit ett skällsord. Förlåt Gudrun, men jag skulle aldrig våga säga till någon att 'Ja visst jag är feminist', för då associerar de bara till den skara människor som vill införa mansskatter och kvotera in mindre kompetent personal enbart efter kön. Men jag vet - det är tjugohundratalet och man måste vara -ist av något slag, så därför skulle jag vilja kalla mig för ekvivalist. Jag vill nämligen hitta den där perfekta balansen mellan man och kvinna, där vi faktiskt är man och kvinna men jämställda då det kommer till samhälleliga fenomen. Miljöpartiet och Grön Ungdom riks har gått ut och välkomnat det feminsitiska Initiativet. Jag välkomnar naturligtvis också Feministiskt initiativ, eftersom organisationen Fi möjligen är ett resultat av att vi i de övriga partierna lagt ner för lite tid på att aktivt pusha för jämställdhetstänkande. Samtidigt är det hela lite tragikomiskt. Här sitter ett gäng arga kvinnor, för de har bara kvinnor i sin styrelse, och säger att vi vill ha jämställdhet, så var är de praktiska lösningarna?

På deras hemsida hittar jag massa 'Vi vill', men hur ska ni bära er åt? Det känns som om man har missat något och jag tycker att det är viktigt att de etablerade politiska organisationerna går ut och berättar var de står i den feministiska frågan. För faktum är att feminismordets egentliga betydelse är något vi alla borde vara rädda om och arbeta för. Jag skulle naturligtvis vara feminist under förutsättning att ordets egentliga betydelse följs, nämligen den att vi arbetar för jämställdhet, inte bara mellan man och kvinna utan mellan människor. Det vi, alla människor, borde börja med är att se på de små saker vi kan förändra i vardagen. Kvinnor, säg till chefen att ni vill löneförhandla i dag. Män, kräv att få ekonomiska möjligheter att vara hemma med era barn. Feministiskt initiativ kan förvisso vara en spark i baken på oss etablerade partier men faktum kvarstår att alla partier har en skyldighet att samarbeta i frågan om jämställdhet. Problemet är bara att vi inte kan komma dragandes med verbalt flum om att vi ställer krav på ett avvecklande av en patriarkal struktur. Vi, alla som arbetar för jämställdhetsfrågor, behöver komma med kreativa, praktiskt fungerande åtgärdsförslag och arbeta efter dem.

Feministiskt initiativ säger sig värna tanken på att befria kvinnor från könsorättvisor, men det är väl inte bara kvinnor som lider av dessa? Feministiskt initiativ har till exempel inte en enda man i sin styrelse, vilka signaler sänder det ut? Förresten, hur många män blir inte nekade att gå in på samma krog som sina jämn-åriga flickvänner för att de är för unga för krogens ålderskrav? Hur många män nekas inte att vara hemma med sina nyfödda barn, bara för att vi har satt ett tak för föräldrapenningen? Dessutom är man väl två om att vara föräldrar - borde det inte vara så att båda då erbjuds att vara hemma samtidigt under, låt säga ett år? Det skulle jag kalla jämställdhet och dessutom skulle det bädda för att flera människor kanske kom ut i arbetslivet. Vi i GU jobbar för likställdhet och minskade klasskillnader samt en internationell solidaritet och kamp mot diskriminering, och om Feministiskt initiativ leder till att de tar platser i nästa riksdagsval är upp till väljarna att bestämma. Men jag hoppas, om så sker, att det verkligen resulterar i praktiska förändringar som bådar gott för båda könen, inte bara ett gäng arga tanter som skäller bara för skällandets skull.