Vänstern har alltid haft ett problematiskt förhållande till friheten. Den har sett sig som en kraft mot orättvisor. Och för att undanröja dem har det krävts tvång. Demokratin är naturligtvis en form av tvång: man stiftar lagar som tvingar eller förbjuder människor att göra på ett visst sätt. Lagen har varit småfolkets skydd. Frihet har skyddat makt och privilegier.

Friheten för makten har vänstern varit bra på att analysera, gärna i klasstermer. Behovet av frihet från makten har varit mycket svårare att inse; det har varit lättare att tro på frihet genom makt. Den goda staten har varit ett mål att kämpa för. Men ju friare den goda staten är, ju mindre begränsad den är att göra vad den vill, desto ofriare blir medborgaren att agera på egen hand.

Rättighetstänkandet har aldrig varit särskilt väl förankrat i vänster-traditionen. Det kan ha gjort vänsterrörelser - långt ifrån alla - benägna att svärma för starka stater och ledare eller för osympatiska politiska system som ger sig ut för att bekämpa orättvisor. Rättigheter är inte nedärvda, de är erövringar, och ibland kan de uppfattas som orättvisa eftersom alla inte har samma möjlighet att utnyttja dem. Alla kan inte ge ut en tidning. Alla kan inte resa vart de vill. Alla kan inte hålla en predikan.

Kan det vara en förklaring till att vänstern i allmänhet har varit dålig på att försvara sådana erövringar eller tillmätt dem bara liten betydelse? Den stora uppgiften har knutits till kampen mot orättvisor - sociala och ekonomiska. Det är på sätt och vis underligt, för den kampen förutsätter och gynnas av politisk frihet, rätten att organisera sig, rätten att sprida ett budskap utan att förföljas. Vänstern har ofta fått plikta hårt när den friheten inte har respekterats.

Många människor uppfattar - med rätt eller orätt - vänstern som ett tvångsparti, och jag talar nu inte om en speciell partiorganisation utan om en allmän rörelse som definierar sig som vänster. Det är till exempel ingen bra sak att vilja kriminalisera en åsikt som man starkt ogillar, eftersom man själv kan ha åsikter som andra människor starkt ogillar. Det blir kontraproduktivt. Det leder till ett förgiftat samhälls-klimat.

Den bortgångne påven Johannes Paulus II likställde i ett officiellt dokument abort av mänskliga foster med utrotningen av människor i Auschwitz. Många kvinnor som har utfört abort och många som överlevde Auschwitz eller som är efterlevande till människor som gick under där måste uppfatta uttalandet som kränkande. Andra bryr sig inte så mycket om vad en påve säger. Ingen kom på tanken att sätta honom i fängelse. Orättvisor undanröjs inte med yttrandeförbud.

Vänstern som frihetsrörelse har framtiden för sig. Den föddes i kamp mot förtryck, dess uppfattningar utmanade den goda smaken. Den har hädat och släpat i smutsen. Den har begått majestätsförbrytelser och fördömts som fosterlandsförrädare. Dess upproriskhet behövs!

Men då kan den inte blunda för att andra drabbas som den en gång gjorde. Den sociala tryggheten på Kuba är bra, den politiska ofriheten förkvävande, ett eldorado för gangsters.

Inte heller går det gärna att motsätta sig frihetsinskränkningar och suveränitetsförluster som följer av EU-medlemskapet, om man är likgiltig för övergrepp mot meningsmotståndare på hemmaplan.