Lennart Andersson diskuterar queer i SFT 23/4 på ett problematiskt sätt. Det närmast formelaktiga användandet av uttryck som 'patriarkal heteronorm' leder till frågan: varför vill patriarkatet att kvinnor gifter sig med varandra och skaffar barn istället för med män? Relationen mellan queer och feminism blir så nära och självklar att den tycks leda till en reduktionism. Men även relationerna mellan queer, gayrörelsen och heteronormativiteten väcker frågor.

Den bild som LA målar med en 'queer verklighet' som befinner sig 'bortom heteronormer och patriarkat' och vilken en kan ta 'spännande snedsprång ut i' pekar mot ett tänkande där queer ställs i opposition till heteronormativiteten, men samtidigt endast handlar om personlig tillfredsställelse. Oppositionen heteronormativitet/queer är dikotomisk och hierarkisk, där queer tycks definieras som en total avvikelse från heteronormen. Det betyder att all homosexualitet som det minsta påminner om heteronormen förvandlas till en kopia av det heterosexuella originalet; i LA språkbruk blir till exempel lesbisk insemination en 'heteronormalisering av homosexualitet'. Men en alternativ syn till det extrema renhetskrav som LA uppställer är att se homosexuellas 'kopiering' av heterosexualitet som en förorening. Och det tydligaste exemplet är i mina ögon lesbisk insemination.

Insemination inom sjukvården måste förstås utifrån att 'det biologiska faderskapet' har två viktiga beståndsdelar. Spermien är självklar, men även inseminationen av spermierna i samlaget är av betydelse. För män som inte är fertila har samhället gått in och låtit sjukvården agera som deras ställföreträdande och förlängda penis och inseminerat deras kvinnor.

Den ideologiska bilden av ett naturligt faderskap har därigenom kunnat upprätthållas med män som broderligt ställt upp, inte som biologiska fäder men som spermadonatorer. En kvinna har inte penis och en insemination där vården fungerar som en förlängd lesbisk fallos lämnar inte föreställningen om ett naturligt faderskap oberört.

Men om queer för LA handlar om 'spännande snedsprång' så är queer inte en fråga om att förändra, utan att tillfredsställa hans egna revolutionsromantiska behov. LA störs av den 'patriarkala heteronormen' som tvingar honom att bekänna för personer som vet att han har sex med personer av samma kön att han varken har sex med eller bor ihop med den kompis han gått på bio med. Här dyker ett krav på sannhet upp som är nära kopplat till renhetskravet. Tillsammans ger de en något förvånande tolkning av LA:s syn på queer; queer blir en fråga om autenticitet.

Jag är inte på något sätt queer och naturligtvis så ser jag inte några problem med att de som är det gör sina definitioner av begreppet. Men när LA använder queer för att döma människor som valt att leva på andra sätt än honom och glorifiera sig själv som en queer jesusgestalt blir det bara för patetiskt att han lyckas vända begreppet till sin raka motsats. För vad jag vet så handlar inte queer om jakten på det autentiska.