Frankrike vill, för ingenting i världen, gå med på en minskning av det enorma jordbruksstöd som franska bönder får. Och Storbritannien vill inte behöva mista sin så kallade EU-rabatt. Sniket kanske en del tycker, men tyvärr handlar EU väldigt mycket om just snikenhet. Ett folk ställs mot ett annat, en grupp mot en annan och de enda som går skadeslösa är byråkrater och åter byråkrater.

Sverige för sin del vill inte att de länder som räknas till de rika ska behöva bekosta de enorma stöd som de nya fattiga länderna hoppas på. En svår balansgång med solidariteten i offerskålen. Nu ska jag villigt erkänna att varken jag eller måhända ens Persson har något djupare förtroende för att EU-stöd i nämnvärd utsträckning kommer de mest utsatta till godo. Så gesten av solidaritet kanske bara göder en överklass i den gamla öststatskommunistiska andan, fast med kapitalismen som drivkraft.

Nya herrar blir rika och många hamnar i än värre missär än tidigare. Och de som kommer skadeslösa ur detta snurr är förstås byråkrater och åter byråkrater.

Sverige vill inte heller ha det byråkratiska jordbruksstödet. Bra i och för sig. Riksdagen borde lägga fokus på landsbygdens överlevnad. Det nuvarande EU-stödet är antiproduktivt och stjälper i stället för hjälper. Tyvärr tilltror jag varken socialdemokratin eller borgerligheten att skaffa sig detta fokus. Så risken är faktiskt stor att det kan bli än värre, men då har vi sakerna i egna händer och chansen till en djupare insikt ökar. Det är bara att hoppas att det finns öppna marker kvar till dess.

Men åter till vetot. Persson har i alltför hög grad försökt att vara bäst i klassen. En 'erkänd statsman' kanske inte kan ta kamp med de stora grabbarna (finns där kvinnor?). I varje fall inte om man kommer från ett litet land som Sverige. Därför har Persson skrivit på konstitutionen med sina livsfarliga formuleringar om gemensamt försvarsarbete et cetera. Persson har överhuvudtaget ständigt följt mainstream i beslutsfattandet. Han kanske droppar en och annan god åsikt, men beslutsfattandet går sin gilla gång.

Låt oss hoppas på nya tider. Kanske går det upp för svenska förhandlare att man inte måste haka på allt, nu när de stora är i luven på varandra. Kanske inser Persson till slut att mandatet här hemma är riskerat, nu när han har sett resultatet av ett antal folkomröstningar. Han har haft god tid på sig att fundera efter EMU-omröstningen, så kanske, till slut!

Låt oss glädja oss åt vetot! Mer av den varan, tack! Sedan är det bara att lämna organisationen, för det vore ett rungande veto att respektera.