Till försvar för hedern
Så väl kafferumssamtal som tidningar är, numera, så till den milda grad, fyllda med resonemang om hedersmord och hedersrelaterat våld att jag, en hederlig man, känner mig förolämpad, skriver Lawrence A. Bertheaud.
Senare tidens obildade bergsbarbarer sätter likhetstecken mellan "heder" och sina kvinnors beteende. Heder är ett begrepp som länge har funnits i de flesta olika kulturer. I den kultur jag växte upp var ens heder beroende av ens egna handlingar och endast av ens egna handlingar. Heder var något en person höll dyrt och som en individ kunde förlora blott en enda gång. En människa som förlorade sin heder kunde leva vidare utan problem från omvärlden, vilket har varit räddningen för samtliga amerikanska presidenter sedan Eisenhower. Hur en människa klarade att leva med sig själv efter att ha förlorat sin heder var upp till var och en.
Men nu kommer en stam av analfabetiska bönder och försöker förvandla heder till en viss del av kvinnlig anatomi och förväntar sig att världen skall accepterar ohederlig beteende från deras sida till försvar av sin förvridna uppfattning av heder. Om en kvinna begår en handling som hon betraktar som god kan hennes far eller bror eller farbror döda henne eftersom hon har skadat familjens heder. En kollektiv heder? Det finns inget sådant djur, anser jag.
Den svenska artigheten av att acceptera andra kulturer har, tycker jag, gått för lång. Våra värderingar, våra mål, våra syften har, med rätta, ändrats med tiden och anpassats till de andra kulturer som vi har kommit i kontakt med, för båda gott och ont.
Emellertid måste vi utöva vår urskiljningsförmåga och vägra beblanda oss med grymma, okultiverade, ociviliserade och barbariska seder och hedersbegrepp. Låt oss inte lägga till de övriga egoismen i samhället, absolut kontroll över sexton kubikcentimeter kvinnlig sköte.
