Den svenska kinapolitiken är ett tydligt exempel på detta och när statsminister Fredrik Reinfeldt besöker den kommande OS-värden liknar upprinnelsen mer en tripp till riksgränsen. Det kommer att talas och ätas från samma smörgåsbord och i slutändan är de rörande överens om världspolitikens utgångspunkter.

Bakom denna utveckling, som kanske hellre bör ses som en politisk trend, döljer sig en medveten och synnerligen listig politik från väst, där alltmer ansvar kastas österut.

Reinfeldt menar att han har möjlighet att påverka den kapitalistkommunistiska diktaturen i miljöfrågor samtidigt som han inte tror sig vara statsman nog att fördöma Kinas ockupation av Tibet. Samtidigt som Sverige exporterar sina koldioxidutsläpp till främst Kina och Indien – två pumpande ekonomier – hävdar Reinfeldt och hans EU-kollegor att unionen drar sitt strå till stacken i strävan efter en hållbar värld.

Mycker mer bakvänt och politiskt invecklat än så kan det knappast bli.

Sveriges Kinapolitik, liksom när det gäller andra diktaturstater som på alla tänkbara sätt kränker de mänskliga rättigheterna, intensifieras. Svenska företag påhejade av en svensk ekonomi i medvind utvidgar – eller snarare spränger – befintliga gränser och flyttar fram sina pjäser, allt längre bort från Sverige. Statsbesöket i Kina kanske under tysta diplomatiska förhållanden vidrör ämnen som mänskliga rättigheter, miljö och Tibet – men själva grundtanken med resan är att försäkra sig om fortsatt samarbete och goda förbindelser, oavsett om statsministern heter Persson eller Reinfeldt.

Diktatur eller inte, förtryck eller inte, ekonomi och handel har företräde framför mänskliga rättigheter och långsiktighet. Nu i oljans ödestimma och den kapitalistiska ekonomins vägskäl inför ofrånkomliga återvändsgränder vill naturligtvis alla vara med och smaka en bit av kakan när chokladfabriken ännu förmår producera på högvarv. Men att exportera miljöutsläpp till andra länder och senare peka mot dessa stater som främst ansvariga för ett kollapsande klimat är inte bara hyckleri och oansvarigt; det är en skrämmande återvändsgränd.

Då globalisering i praktiken snarare innebär resta murar än sprängda gränser behöver Sverige Kina. Behöver Kina Sverige, EU och USA? Som handelspartner, absolut, men kanske ännu mer i den tysta tillbakadragna roll som blir allt mer tydlig inför Peking-OS och den upptrappade repressionen i Tibet, ett folks befrielsekamp som Reinfeldt nöjer sig med att uttrycka sig kring i form av ”autonomi” och ”dialog”.

Den kinesiska taktiken har sannerligen lyckats, och man rider på globaliseringens inåtvändhet och allra sämsta sidor, där det äntligen talas om krafttag å miljöns vägnar utan att väst vill vara med och ta sitt ansvar. Västdemokratier flyttar sina industrier österut och får betala priset med politisk tystnad.

Men Reinfeldt inser inte att varken handel eller tystnad hjälper miljön, människorättssituationen eller Tibets rätt till självständighet. Istället är det med ökad handel som Reinfeldt – åtminstone utåt sett – påstår sig kunna ”föra en dialog med Kina” för en hållbarare framtid. Det svenska statsbesöket i Kina måste därför betraktas ur sin rätta synvinkel: det är blott ett spel för galleriet, på världens bekostnad. b