Under mediernas bevakning av Feministiskt initiativs årsmöte härom veckan hamnade helt nya politiska perspektiv på agendan. Rapportering om toppstyrning, avhopp, mobbning och matriarkala strukturer i den innersta feministiska kretsen fyllde som bekant löpsedlarna under hela veckan.

Samtliga inslag täcker mer än väl vår dagliga dos av mediala konflikter, just innan säsongens första Robinson gått av stapeln och allmänhetens behov av intriger rimligtvis är som störst.

När kvällstidningarna jämför Fi:s Tiina Rosenberg med riksbitchen Olinda från dokusåpan Paradise Hotel återstår inga tvivel; den hundraåriga kvinnokampen får ursäkta, men partiets utsikter att få utrymme i media är helt avhängigt inre maktkamp, pakter och utfrysning.

Vem bryr sig om delad föräldraförsäkring och skattelättnader för ensamstående kvinnor när Susanne Linde, Ebba Witt Brattström och de andra helt på egen hand levererar dokusåpa som nästan är för bra för att vara sann?

Samtidigt befäster den mediala bilden av Fi något vi alla kollektivt förväntas ställa upp på: när kvinnor försöker organisera sig tillsammans leder det alltid till katastrof. Om fenomenet Feministiskt initiativ inte skulle visa detta tydligt nog finns mer subtila meteorologiska indikationer.

För det är väl knappast en slump att Gudrun, Katrina och nu senast Rita alla är namn på förrädiska oväder som dragit in över fastlandet och skapat kaos och oreda?