De åtta männen arbetar i en mattfabrik i frizonen. I deras rum finns fem rangliga våningssängar, ett smalt bord, två plåtskåp och några plaststolar. När männen flyttade in fanns bara sängarna på plats. Resten har de hämtat från soptippen utanför huset, eller köpt för egna pengar.

I detta rum sover och umgås männen efter jobbet, sju dagar i veckan - och det gäller att hålla sams eftersom det inte finns några andra gemensamhetsutrymmen. Att vistas utomhus är sällan ett alternativ i ett land där temperaturen ofta ligger runt 40 grader.

Vi har tagit oss in i lägret med särskilda pass, som 'vänner' till en av kontorsarbetarna i frizonen. Vi har gömt våra kameror. Journalister är inte välkomna att dokumentera villkoren i lägret.

- Förhållandena här är värre än jag trodde innan jag kom hit. Jag trodde att man kunde få laga sin egen mat, jag visste inte att rummen var så små och jag trodde att det skulle finnas tvättmaskiner. Inget av detta stämde, säger Renzo, 41 år.

Han kom hit i mars förra året och räknar med att åka hem till Filippinerna i mars nästa år. Då har det gått två år sedan han fått se sin fru och sina tre barn, som i dag är åtta, nio och tio år.

- Jag arbetade på en mattfabrik i Filippinerna i nitton år, men till slut gick det inte längre att försörja familjen på den dåliga lönen. Jag tvingades söka mig hit, här är lönen bättre. Jag räknar med att vara hemma i två månader och sedan komma tillbaka hit igen, om företaget fortfarande vill ha mig, säger han.

Renzos villkor delas av alla andra i rummet. Samtliga har fått lämna fru och barn för att kunna försörja familjen. Kontraktstiden är två år, sedan är företaget skyldigt att betala en hemresa. Det betyder att ingen kommer att få träffa sina nära och kära tidigare än så. Männen tjänar cirka 3 000 svenska kronor i månaden, men de tvingas köpa dyr restaurangmat eftersom det inte finns kokmöjligheter i lägret, och det gör att de bara kan skicka hem cirka 2 000 svenska kronor i månaden. Att därutöver lägga undan pengar till en extra hemresa är omöjligt i Dubai, där kläder och övriga konsumtionsvaror kostar ungefär lika mycket som i Sverige.

Enda fördelen med att bo i lägret är att bostaden är gratis - det vill säga att dela ett rum på 29 kvadratmeter med åtta personer. Renzos privata sfär är begränsad till sängen. Två kvadratmeter av personlig frihet.

Renzos arbetskamrat Renato berättar om ett nytt problem han råkat ut för: hans företag har skickat honom att utföra andra arbetsuppgifter än dem han anställts för, på ett systerföretag i ett annat emirat. Renato har tvingats arbeta som byggnadsarbetare - ett jobb han varken är utbildad eller tränad för. Han är rädd att göra fel och skada sig.

- Vi kan inte vägra. De arbetare som bor utanför lägret kan klaga hos Arbetarministeriet, eftersom ett sådant här agerande är olagligt. Men vi som bor i lägret kan bara klaga hos administrationen i frizonen. De tar omedelbart kontakt med företaget och så får man sparken och blir bannlyst i sex månader, berättar Renato.

Hotet om att sparkas och 'bannlysas' är något som hänger över alla migrantarbetare och tvingar dem till lydighet, att inte klaga eller tänka tanken att byta jobb. I korthet är det en slags 'gisslanpolitik', som innebär att arbetsgivaren har rätt att avskeda och därefter bannlysa migrantarbetaren från sitt företag i sex månader. Det betyder att arbetaren blir av med sitt arbetar-id och måste åka till sitt hemland för att skaffa ett nytt, för att därefter kunna försöka få nytt jobb. Omkostnaderna får han eller hon stå för själv.

- I våra hemländer finns ofta inga jobb alls att få och det vet arbetsgivarna. Migrantarbetarna blir fångar här, på företagens villkor. Många företag tar också migrantarbetarnas pass när de kommer hit, det är olagligt men görs ändå, berättar Renzo.

Renato tillägger:

- Det finns bra regler och förordningar som ska skydda migrantarbetarna och på ytan verkar verksamheten inom frizonen laglig och anständig, men verkligheten är ofta något annat.

Många olagligheter kan fortgå på grund av folks rädsla att förlora jobbet. Renato berättar att en del företag tvingar de anställda att skriva på att de fått ut sina löner, även om de bara fått ut en del. Företagen måste nämligen redovisa för administrationen i frizonen att lönerna är korrekt utbetalda, annars får de betala en straffavgift på 500 dirham per anställd.

En annan man i rummet, som vill vara anonym, berättar att han blivit av med sju dagslöner efter att ha anklagats för att ha maskat på jobbet. Själv hävdar han att han jobbat som vanligt.

- Och blir man sjuk och är borta från jobbet en dag, förlorar man fem dagslöner, även om man har läkarintyg. Läkarintygen från lägrets egna läkare erkänns inte av alla företag. Det gör att de flesta jobbar fastän de är sjuka, säger han.

Om arbetarna hade möjlighet att laga sin egen mat skulle de kunna spara stora pengar varje månad. Men med hänvisning till säkerhet och hygien är det förbjudet att laga mat på rummet i arbetarlägret. Bryter man mot förbudet får man böta nästan fyra månadslöner.

Renzo, Renato och de andra männen i rummet tog en risk - och blev upptäckta. Lägerpersonalen har nycklar till rummen och gör oanmälda inspektioner, och vid ett tillfälle upptäcktes det att männen hade kastruller och kokplatta. Renzo visar oss böteslappen och kvittot på att de betalat. Bitterheten hos männen är stor.

Kanske blir kokförbudet det som får bägaren att rinna över. I dag smider männen planer, uppeldade av Cyrine Pinpin, en filippinska som försöker organisera en människorättsorganisation i Dubai (se sidoartikel).

- Vår situation är ohållbar. Vi måste gå samman och göra något. Några måste våga, säger Renzo.

Han berättar om en ny lag som kommer att tillåta att arbetare organiserar sig i något som kan liknas vid fackföreningar, men menar att lagen är tandlös.

- Bara den infödda lokalbefolkningen ska kunna bli riktiga medlemmar, migrantarbetare får något slags B-medlemskap och det bara om de jobbat här i minst tre år. Vi kommer aldrig att kunna organisera oss om lokalbefolkningen måste delta, eftersom ingen infödd är anställd här.