Debatt


David Stenfelt
Fria.Nu

Kyrkans kris beror på maktstrukturen

Ingenstans i samhället finns en sådan stark hierarkisk maktstruktur som i svenska kyrkan. Ska det radikala evangeliet bli verkligt och nå ut till folk måste denna struktur rivas, skriver David Stenfelt, diakon i Högsby församling.

Ohälsotalet i svenska kyrkan, kvinnoprästmotståndet och homofobi har till stora delar sin rot i de hierarkiska maktstrukturerna. Ska kyrkan komma till rätta med detta måste hela maktstrukturen rivas ner. Och ska det bli trovärdighet i det kristna budskapet måste det radikala evangeliet bli verkligt och synligt på alla plan.
I dag är det allt färre som söker efter andlighet i kyrkan och i dess verksamheter. Livet och andligheten har hittat nya rännilar. Maktens och dogmatikens väktare har inte bara stängt ute kättare och oliktänkare utan också självaste livet.
Det räcker inte med att vi skilts från staten, börjat acceptera kvinnliga präster och nu även kan tänka oss att välsigna homosexuella. Jag vill påstå att den stora grundbulten är själva den hierarkiska maktstrukturen som måste rivas ner.

Människor som har blivit utsatta för övergrepp, mobbning, utbrändhet, ställda vid sidan om upplever inte kyrkan som en plats där man kan få upprättelse, bli befriad från skam och hitta sitt rätta människovärde. Ingenstans i samhället finns det väl en sådan stark hierarkisk maktstruktur som i svenska kyrkan, allt från lokalvårdare, ärkebiskop till gud fader själv. En struktur som blir synlig i ett rigitt kvarhållande av olika liturgiska former som inte längre är adekvata för vår tid. Som varken ger förståelse, trygghet eller upprättelse utan snarare distans, låser och ger utanförskap.
Prästerliga skrudar, utsmyckade kyrkor och förgyllda kärl skapar mera distans än gudomlig närhet. Istället för att endast peka på det konungsliga i Jesus måste vi också lyfta fram det mänskliga. Att gud blev människa, en av oss, som led av världens brister och själv hade skuggsidor som vi.
Tänk vilken kraft det skulle bli i bibeltexterna där vi läser om människors lika värde, där det talas om att vi inte längre är jude eller grek, man eller kvinna och så vidare utan alla har vi ett lika värde.

Hur skulle detta kunna gestaltas i dag? Jesus gav oss ett exempel när han ställde sig allra lägst i samhället och visar detta genom att tvätta lärjungarnas fötter.
Jag tänker att ett sätt i dag skulle vara att alla i svenska kyrkan hade lika lön. Att vi mera kunde förstå att en del av lönen också är att få finnas med i ett sammanhang där jag får ge av det jag själv av livet fått. Att låta det få bli ett delande i givande och tagande.
De som är ute efter karriär och makt får göra det i andra sammanhang, menar jag.
Ett av de företag som redan infört detta är Göteborgs Fria Tidning. Där värderas alla lika, alla är lika värdefulla, därför lika lön till alla.
Jag kan undra om kyrkan ännu en gång ska bli omkörd av krafter som står upp för människovärdet och livet, precis som vi blev av fredsrörelsen och miljörörelsen.
Under lång tid har kyrkorna själva bidragit till den ödesdigra uppspaltningen. Olika fromhetstraditioner har dragit upp skarpa gränser mellan kyrkan och 'världen', mellan 'vi' och 'de'.

Av rädsla för panteism har vi tagit avstånd från gudsuppenbarelsen i skapelsen. Av rädsla för kroppen och sexualiteten har vi förnekat det kroppsliga och det sinnliga. Av rädsla för att urvattna evangeliet har vi dragit upp en skarp gräns mellan andlighet och den politiska verkligheten. Och inte minst av rädsla för högmodets synd har vi hamrat in att människan är en fattig syndare på bekostnad av hennes gudslikhet - gudsbilden i varje människa.
Så länge barn och ungdomar gick i söndagsskola och konfirmation och det fanns kristendomsundervisning i skolan, lärde nya generationer ändå känna en kristen begreppsvärld och i viss mån kyrkans inre liv. I vår tid är situationen radikalt annorlunda. Allt fler varken förstår eller berörs av kyrkans begreppsvärld och ritualer.

Jag tror att gud och Kristus vill möta oss i våra egna miljöer, livssituationer och språkvärld, utan ett fromt emballage. Det är i dialogens gränsland, där vägarna möts, som framtidens kyrka föds, en kyrka som möter människors längtan, behov och inre nöd i vår tid. I dessa grupper möts man utan hierarkier och experter, men möts i sin sårbarhet och utsatthet och delar livets mysterier med varandra.
Man leker inte skådespelare där man utger sig för att vara guds ställföreträdare och därmed ha den enda eller fulla sanningen.
Jag tror att det är till detta delande utifrån vår utsatthet som vi måste återgå. Kliva ner från våra höga piedestaler och precis som gud bli människa igen, för att där hitta det gudomliga i oss och i livet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria