Det finns ett romantiskt skimmer över tanken att en relation ska hålla livet ut. Jag tycker romantiseringen av hur länge en relation ska pågå är lika absurd som romantiseringen av andra normer, som att samboskap är ett naturligt steg i livet och att man 'ska' leva monogamt för att relationen ska vara 'på riktigt'.
Att Sverige har höga skilsmässosiffror tycker jag kan vara något att vara stolt över. Tänk att människor ändå kan förstå att de inte längre passar ihop, i ett Sverige där människor tycker att det är 'så vackert' att svanar lever tillsammans livet ut.

Egentligen borde det finnas lika många sorters relationer som det finns relationer. Om vi inte vore påverkade av normer, traditioner och ideal skulle det se ut så också. Några skulle leva tillsammans ett par dagar, andra ett par år och några andra ett par decennier. Men 'tills döden skiljer er åt' verkar ha slagit rot som en svår infektion i den svenska samhällskroppen. Kvällstidningarna frossar i tips om hur man står ut och veckotidningarna har tester där du kan se om din partner är ditt livs kärlek eller om du borde dumpa och fortsätta leta efter 'Honom' eller 'Henne' som du ska vandra med i vågorna resten av livet.
När min första relation tog slut kände jag mig oerhört misslyckad. Tänk att inte ens vi, som verkligen älskade varandra på riktigt, lyckades hålla ihop hela livet. Eller i alla fall 4-5 år.
I dag, när jag fortfarande har en vänskapsrelation till personen och vi kan se tillbaka på kärleksperioden vi hade som något positivt, kan jag pusta ut och tycka att det är skönt att vi inte höll ihop för sakens skull och levde vidare ifrånväxta och tröttnade på varandra ordentligt. Genom att avsluta lyckades vi rädda relationen.

Det här handlar inte om att ge upp romantiken och bli en cyniker, 'den här relationen kommer också att konka'. Nej, det här handlar om att se din relation eller dina relationer för vad de är - kärlek till människor. För vackert för att förminska till ett projekt där den som uthärdar längst vinner. Självklart ska man kämpa för varandras kärlek och inte låta en relation dö ut på grund av något missförstånd, någons otaktiskhet eller för minsta snedkliv. Men ibland tycker jag att man får vara nöjd med det man har fått istället för att hela tiden gapa efter mer. Det kanske blev en månads passion eller 40 års kärlek.
Oavsett vilket så kanske det var precis som det skulle vara. Du är inte skyldig någon att alla dina relationer ska hålla för evigt. Varför ska du bry dig om svanarnas sätt att organisera sina relationer?