Fördjupning


Christo Burman
Fria.Nu

Filmfestensom överträffar sig själv

Nordens största filmfest äger rum i Göteborg. Den gångna helgen invigdes Göteborgs internationella filmfestival för 29:e gången i ordningen och så här en vecka senare råder det ingen tvekan om att Nordens största filmevenemang än en gång överträffat sig själv - 11 dagar, över 100 000 besökare, 450 filmer, 50 seminarier, Guldbaggegala och branschmarknad talar sitt tydliga språk. Men det är framför allt spetsen på de utvalda filmerna och deltagarna som imponerar.

Helt enligt traditionen är festivalintrycket på Nordens största film-evenemang spretigt - arrangörerna har verkligen gjort sitt yttersta för att inte hamna i något speciellt fack. Man möter förhandsvisningar av nyligen Oscarsnominerade filmer som München, Good Night, and Good Luck och sydafrikanska Tsotsi sida vid sida med den minst sagt alternative mästeranimatören Jan Svankmajer, en argentinsk fotbollsdokumentär om Maradona, den Robert De Niro-producerade filmversionen av musikalen Rent, ett Pusher-maraton (där en masterclass med Nicolas Winding Refn följs av hela dennes hårdkokta gangstertri-logi!), bakommaterial av och med Ingmar Bergman som även valt ut okända stumfilmspärlor ur Svenska Filminstitutets gömmor, Josef Fares som live-kommenterar Zozo, bland mycket, mycket annat.
Det räcker egentligen med en tämligen slentrianmässig bläddring genom festivalkatalogen för att inse storheten med Göteborgs filmfestival, nämligen kombinationen av spets och bredd - ömsom spelfilmer, ömsom dokumentärer, för alla och envar, såväl inbitna cineaster som mer slumpmässiga festivalbesökare.
Där flera andra filmfestivaler, både inom och utom landet, satsar på att bjuda in stora filmer och stora stjärnor verkar Göteborg välja att se till det lilla.
Men genom att skapa trygghet redan på gräsrotsnivå lyckas de också få med det stora på köpet. Till exempel har åtminstone hälften av det fyrtiotal filmer jag sett under den gångna veckan haft regissören närvarande, något som vittnar om att filmmänniskorna vill komma till Göteborg.

Filmerna kommer från 60 länder världen över, och nytt för i år är bland annat att man har frångått landssektioner som French Connection eller Iranian Images. Istället bygger årets festival på att dela in festivalens filmer i teman, för att man lättare ska kunna hitta något som tilltalar.
I den nya temaserien Love, Actually som enligt katalogen samlar filmer om 'enkönad kärlek och flytande könsidentiteter' finns bland annat den omtalade och oerhört gripande Transamerica med Desperate housewives-stjärnan Felicity Huffman (Oscarsfavorit!). Hon gör en paradroll som den transsexuelle Bree som upptäcker att han/hon har en son, strax före den efterlängtade operationen där hon ska förvandlas till en 'riktig' kvinna. Temasektionen Music Unlimited öppnade med den Oscarstippade Johnny Cash-biografin Walk the Line med en strålande Joaquin Phoenix som den svartklädde countrystjärnan men har till exempel också visat den inträngande porträttfilmen George Michael: A Different Story.
England representeras av den superproduktive och oförutsägbare britten Michael Winterbottom som gjort en elegant och underhållande metafilm av den urbrittiska 1700-talsromanen Tristram Shandy med skådespelaren och komikern Steve Coogan som fåfäng och svettig titelkaraktär.
Danskarnas registjärna i år är Per Fly som avslutar sin imponerande klass-trilogi (Bänken, Arvet) med den nya Dråpet om en universitetslektor vars förhållande till en ung elev exploderar i medierna - en stark film som paradoxalt nog tappar taget om en; detta då det i längden blir svårt att identifiera sig med och bry sig om karaktärerna.

Åtta nya långfilmer från Norden tävlar om festivalens stora filmpris. Bland dem märks islänningen Sturla Gunnarssons kalkonbetonade vikingadrama Beowulf & Grendel som öppnade festivalen den 27 januari med huvudrollsinnehavaren Stellan Skarsgård närvarande (jag antar att det var därför som ingen vågade sig på att fråga regissören om detta medvetet var en komedi!). Suzanne Ostens skruvade Wellkåmm to Verona och kärleksfilmen Om Gud vill, med Jan Malmsjö respektive Nina Persson i huvudrollerna, är annars de mest omtalade bland årets tävlingsfilmer.
Den som emellertid sticker ut mest när det gäller underhållning och för all del filmkonst är svartvita danska Dark Horse (eller Voksne mennesker, som originaltiteln lyder) i regi av den begåvade islänningen Dagur Kári, vars debutfilm Nói Albínói vann tävlingen 2003.
Káris nya film handlar också den om en ung man utan riktning i livet och regissören passar på att flirta med den franska nya vågen i en oemotståndligt charmig berättelse om graffiti-målaren som av en slump trillar över kärleken och ställs inför vuxenlivet. Filmen visades i Cannes i våras och har åkt runt på flera festivaler under året som gick - hoppas nu bara att den får ordinarie svensk biodistribution i år. Många helt oförglömliga scener utlovas!

En annan för festivalbesökare välkänd islänning är regissören och skådespelaren Baltasar Kormákur, som tävlar med den engelskspråkiga film noir-rullen A little trip to heaven med Forest Whitaker och Julia Stiles i några av rollerna.
I tävlingssektionen återfinns även Aleksi Mäkeläs Matti - Hell is for Heroes, ett porträtt av den levande backhopparlegenden Matti Nykänen, norske Ulrik Imtiaz Rolfsens debut
Izzat och danske Niels Arden Oplevs indignationsdrama Drømmen. Det säger sig självt att det är väldigt olika filmer som tävlar i år men som flera har påpekat så finns det en gemensam nämnare. Det är att många på olika sätt är retro och gör återblickar till 1960- och 70-
talen. Vinnaren av Nordiska Filmpriset får 150 000 kronor och Ernst Billgrens filmdrake.
När vi ändå är inne på nordisk film kan det vara värt att konstatera att Göteborgs filmfestival även är en slags summering av det gångna svenska filmåret och ett startskott för ett nytt, dels genom den teve-sända Guldbaggegalan som gick av stapeln på Göteborgsoperan i måndags, dels genom att festivalen i sig visat de flesta av det gångna årets 46 svenska filmpremiärer.
Även om svensk film i nuläget lämnar mycket övrigt att önska är det glädjande att se det hundratal inspirerade kort- och novellfilmer som visas i Göteborg och där framtidens svenska filmskapare planterar ett gryende hopp om en ljusnande svensk filmframtid.

Bland det tiotal nya svenska långfilmer som fått världspremiär i Göteborg kan nämnas den moderna vampyrfilmen Frostbiten av Anders Banke, dokumentären Gitmo som handlar om Guantánamo-basen, Susanna Edwards spelfilmspremiär Keillers park som kretsar kring det osynliga våldet mot homosexuella och sist men inte minst Infinite Mass-stjärnan Amir Chamdins ovan nämnda charmiga långfilmsdebut Om Gud vill, lite av en svensk Lost in Translation, som utspelas den rekordheta sommaren 1975 och kommer på bio nu till veckan.
Summa summarum? En mysig om än något kaotisk stad, tillmötesgående personal, mötesplatser, passionerad och framför allt oerhört månghövdad publik (har tappat räkningen på alla de utsålda visningar jag varit på) och - viktigast av allt - ett filmurval som aldrig sviker.
Allt detta gör Göteborgs filmfestival till en av de trevligaste filmfestivalerna i Europa. Och även om festen inte riktigt är slut för i år, ser jag redan fram emot trettioårsjubileet 2007!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Arbetslivet osynligt i svensk film

Filmer om arbetare hör inte längre till vanligheterna på den svenska biorepertoaren. För att råda bot på detta och också visa på olika aspekter av det moderna arbetslivet, har Göteborgs filmfestival i år ägnat en hel festivalsektion - både dokumentärer och spelfilmer - åt 'Working Class Heroes'.

Fria.Nu

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria