Vi måste hjälpas åt för att få stopp på hatbrotten
Fyra ungdomar misshandlades förra helgen för att ett par höll varandra i handen. Våldet och hatbrotten finns omkring oss alla och ska vi få slut på dem måste vi göra det tillsammans, skriver Linnea Ornstein.
Förra helgen misshandlades fyra ungdomar i Stockholm. Två tjejer höll varandra i handen, vilket ett tiotal andra ungdomar inte tyckte om. De tyckte sig därför ha rätt att slå ner dem och sparka dem i huvudet tills det att en av dem var medvetslös.
Det slår mig ibland hur otroligt nära våldet finns. Det är inte någon annan som drabbas, någon långt bort som inte berör mig - 'det händer inte mig'. Det händer i allra högsta grad mig. Inte mig personligen hittills, men mina bekanta. Det finns inte en chans att det här går mig förbi. I morgon kan det vara jag som drabbas!
Jag kan inte vara oberörd inför det här. När de i helgen sparkades ner, så sparkades även en del av mig ner. Jag var rädd i går kväll när jag var och fikade med en kompis på ett gayägt café. Skulle det stå någon utanför när jag gick därifrån och vänta på att få slå ner mig? Skulle någon på bussen se mitt nyckelband med regnbågsfärgerna på? Skulle någon tycka att jag såg homosexuell ut när jag traskade uppför trappan till mitt hyreshus?
Jag vill inte behöva dölja vem jag är. Jag vill vara öppen med vad jag står för och vara en del av samhället jag tillhör, utan att behöva tänka mig för vad jag gör, hur jag ser ut eller vem jag umgås med.
Lyckligtvis lever de fyra ungdomarna fortfarande, om än tilltygade och sårade i själen. Det såret blöder på hela vårt samhälle. Så länge homo- och bisexuella och transpersoner sparkas ner i det här landet kommer såret ständigt rivas upp. Det enda vi kan hoppas på är att få styrka att säga ifrån och att hela oss själva och varandra.
Vi kan inte acceptera att det här händer igen. Ingen människa ska vara rädd för att gå ut eller behöva akta sig för att 'se homosexuell ut'. Ingen ska tvingas låta bli att hålla någon annan i handen av rädsla för att få en spark i huvudet och i nästa stund ligga medvetslös på, i bästa fall, en sjukhusbrits.
Jag kan inte gå ut och jobba mot det här ensam. Min insats är viktig, men det är även din. Ska vi få slut på våldet och hatbrotten, som ständigt ökar i antal, så måste vi göra det tillsammans!
