Det är något speciellt med att höra Freddie Wadling sjungaför första gången. Jag var 16 år och lyssnade på ett blandband när jag hörde låten Freaksmed Cortex. I kontrast till den jämntjocka 90-talsindiepopen på resten av kassetten var Cortex just då så omtumlande som bra musik måste vara. Det var inte en käftsmäll som punken, utan snarare något som intensivt smög sig på. Ett mörkt stämningsbygge med enkla medel: ett pianokomp, en text om galningar på kalla golv och spindlar på dörrar och så en röst lika uppriktig som teatralisk. David Bowie måste ha velat låta så här hela livet.
På drygt 300 sidor målas Freddie Wadling i den här ambitiösa biografin upp som den klassiska konstnärssjälen. Boken bygger på intervjuer med Wadling själv, släktingar, medmusiker och kompisar. Porträttet av Wadling som person ger en bild av en tilldragande och generös människa som lever helt för stunden. 'Att vara i hans närhet är som att befinna sig i en labyrint och nästan aldrig hitta tillbaka till utgångspunkten', skriver författaren Robert Lagerström. Oförmågan att rätta sig i ledet, hålla i pengar och passa tider gör att Wadlings värld ända från början tycks bestå av lika delar utanförskap och talang. Musiken, drogerna, filmerna och tidningarna var de enda alternativen då tillvaron i övrigt syntes skrämmande och ohanterlig.
För att kunna kanalisera sitt uttrycksbehov framgår det av boken att Freddie varit beroende av människor i omgivningen som styrt upp saker när han inte gjort det själv. Och det anmärkningsvärda är att Wadling levt i en tid där människor av hans sort tillåtits vara som de är och faktiskt aldrig smälter in. På grund av mer eller mindre odefinierbara psykiska problem sjukpensionerades Freddie Wadling i 18-årsåldernoch den förutsättningen har säkert varit avgörande för hans konst- och musikproduktion. En möjlighet som känns ganska otänkbar i dag. Hans musik skapas i otaliga konstellationer och genrer och ofta under ostrukturerade levnadsförhållanden och med hälsotillstånd som skulle skrämma eller knäcka de flesta. 'Hela lägenheten hade slammat igen så mycket att Freddie hade tvingats slå till reträtt och skapat en sista utpost i dubbelsängen i sovalkoven', berättas det om en av Freddies sämre perioder i slutet av 1980-talet.
Bokens förtjänst ligger mycket i det tomrum den fyller. Delvis för den uppmärksamhet den ägnar Wadling som person och artist, men miljöbeskrivningarna känns lika värdefulla. Det göteborgska musiklivet under 1970- och 80-talen skildras ingående. Punkens explosiva uppgång och fall och skivbolaget Radium 226.05:s verksamhet med band som Freddies Cortex och Blue for Two, Sator och Union Carbide Productions kartläggs. Bitvis tragiskt är det att läsa om Hagakvarterens utveckling. Kanske romantiseras dåtiden här av inblandade, men det som på 80-talet fungerade som en kreativ oas för musiker och konstnärer i rivningskåkar ser ju i dag minst sagt annorlunda ut. Det mest talande exemplet på vem som får ta plats är Hagabadet, som i dag, under den i sammanhanget närmast hånfulla skylten 'Folkets Badanstalt', erbjuder årskort för 7000 kronor. För 20 år sedan fanns Radium 226.05:s kontor i huset.