En fråga som framkallar grubblande stämningar i vardagen och som aktualiserats i samband med uppståndelsen runt Irans kärnteknologiska program är om berörda makt-havare världen över kommer att fatta de beslut som bäst gagnar människor och natur. Frågan bör behandlas av FN:s speciella organ, säkerhetsrådet.
Vid första anblick bedöms att Iran måste hindras - vid nödläge även med våld - från att anrika uran, det vill säga, att ta första steget mot tillverkning av atombomb.
Stöd för detta argument söker man främst i icke-spridningsavtal. Med facit i hand från de senaste decenniernas händelser i denna världsdel ser våldstillämpning inte ut som ett främmande alternativ.
En sak bör dock beaktas - att kärnvapenteknologins verkningar inte går att hållas inom givna ramar vare sig i rum eller i tid. Av denna anledning bör Iranfrågan inte behandlas som en isolerad företeelse. Rimligtvis bör följande frågor diskuteras parallellt.
1. Kan FN:s säkerhetsråd rättfärdiga användning av våld, för att tvinga en stat att avstå från en hotfull teknik, när rådets mäktigaste stater gör allt för att bevara samma teknik för egen del?
2. Hur förmås Iran att följa omvärldens linje, utan tillämpning av våld eller annat förfaringssätt som kan leda till det absurda?

Frågarna är besvärande, då de rör kärnvapnets väsen som i sig bör anses som en förnuftsstridig företeelse. Som en nödvändig del av diskussionen betraktas nedan de om- ständigheter varunder atombomben fick möjlighet att uppstå och näring att växa fram.
Kärnvapenteknik har utvecklats i en tid då två begrepp - ny teknik och nationens fiende - hade en dignitet som begreppen inte innehar i dag.

Ny teknik, inte minst inom det militära området, utgjorde ett statusfyllt begrepp och förknippades med statens säkerhet och dess internationella status. Den som låg bakom en ny uppfinning hyllades som en hjälte medan man bortsåg från de långsiktiga konsekvenser som uppfinningens realisering kunde medföra. Mekanismer som skulle kunna granska och bromsa en ny innovation för dess förödande effekter existerade knappast. Teknikutvecklaren befriades helt från ansvar då dennes uppgift låg i att utveckla duglig teknik. Hur den nya tekniken skulle användas var teknikanvändarens sak.
Teknikhistorien saknar dock inte tydliga definitioner om ansvarsdelning inom detta område. Aristoteles syn på saken är bara en i raden. Han hävdade att varje teknikutvecklare har som uppgift att skapa, och orsaken till skapelsen finns alltid hos skaparen, men aldrig i tinget som han/hon skapar. Han betraktade människan som ett fritt och självbestämmande väsen, och såg henne som ensam orsakskälla till allt som hon framställer. Således finns det ingen i världen som en skapare kan dela skulden för skapelses onda följder med.

Nationens fiende fick som begrepp en mycket negativt laddad innebörd i samband med nationalismens tillkomst kring sekelskiftet 1800, med påtaglig verkan i statens policy som följd. Begreppets negativa dynamik tilltog under andra världskriget och nådde sin höjdpunkt under det påföljande kalla kriget, alltså under den tid då kärnvapenteknik expanderade lavinartat. Fienden utmålades då som något absolut ont, och som därför borde förintas.
Tilläggas ska att under samma tid betraktades jorden som en omättlig avfallsslukare, och hela naturen fanns till bara för att nyttjas, medan teknikerna, fjättrade i den mänskliga driften att skapa, skapade sina
atombomber. Oberörda av skapelsernas tänkbara följder.
En ofrånkomlig fråga är om atom-bomben kunnat uppstå i dagens läge med tanke på den växande medvetenheten om dess möjliga följder och om naturens oförmåga att ta hand om alla giftiga rester. Dessutom, lite poetiskt uttryckt, uppfattar man i dag mer än någonsin 'fienden på andra sidan' som sin egen spegelbild.

I omvänd ordning utgör kärnvapen-arsenalens befintlighet i dag snarare en last, i både fysisk och moralisk mening, än en efterlängtad produkt. Därmed inte sagt att detta räcker till som motiv för dess avskaffande. Av allt att döma är mekanismerna - militära, politiska, ekonomiska, och inte minst tekno- logiska - som existerar i symbios med kärnvapnet som sådant, mäktiga nog, åtminstone för stunden, för att driva igenom sin vilja.
En slutsats av ovanstående, och för att återkomma till Iranfrågan, blir att kärnvapnet tillkom i människans liv som en dunkel drift som hon innerst inne vill hålla sig borta från. Men då hon själv en gång har skapat det, rättfärdigar hon det - ofta genom sofistikerade formuleringar.
Iranfrågan utgör som sagt en liten del av ett ofattligt stort världsproblem. Men litenheten inom detta område är nog för att ställa till stor villervalla i världen.
Önskvärt är att den del av världen som håller sig ren från kärnvapen tar större initiativ i sammanhanget. De stora kärnvapennationernas argument kommer onekligen att vara mer övertygande om respektive nation städar runt sitt eget hus först. Eller åtminstone signalerar att man funderar på att göra det.
Jordanis Christoforidis