Palestinierna har gradvis trängts undan i Palestina, sedan slutet av 1800-talet. De utgör i dag bara 20 procent av medborgarna i Israel och har inte samma rättigheter som judarna. Andra lever inmurade i enklaver på Västbanken och i Gazagettot. Många lever i flyktingläger sedan 60 år, eller i landsflykt. Palestiniernas situation liknar nu judarnas i Europa, under andra världskriget.

Palestinierna har ingenting med Hitler att göra och Palestina är deras land. Ändå tycks många uppfatta konfliken där som att parterna är lika goda kålsupare. Eller väljer att titta bort och tiga. Bilden av andra världskriget har framställts som ett Holocaust främst för judar. Vad med japanerna i Hiroshima, tyskarna i Dresden, eller ryssarna på östfronten? Judarna har fått en särställning som offer. Det används för att rättfärdiga Israels politik. Den “judiska staten” blir tabu. Den som rör den blir stigmatiserad med “antisemitism”. Trots att den inte är en stat för alla sina medborgare. Eller på grund av?

Och ändå blir allting så enkelt: när de fördrivna palestinierna får återvända till sin hembygd. När alla människor mellan Medelhavet och Jordanfloden får samma rättigheter. Och Mordechay står staty även för “den andre”, med en olivkvist istället för en granat i handen.