Medan paret Emmi och Salem är oföränderligt goda och kärleksfulla människor.

Hur kommer det sig då att det istället har blivit en stark föreställning som stannar kvar länge i minnet, en tragisk men ändå hoppingivande historia om två ensamma människors möte på existensens rand?

Kanske beror det på det obarmhärtiga dagsljuset över både publik och skådespelare vilka blandas huller om buller i den nakna lokalen. Kanske beror det på de chockartat solkiga väggarna och de hoprasade tegelvalven som framträder så tydligt när teaterrummet renrakats och befriats från scen och vanliga publikrader. Denna rena råa verklighet smittar av sig på berättelsen som börjar kännas alldeles sann. Och sanningen att säga ökar komplikationsgraden när människor plötsligt, efter ett tag, blir snälla mot Emmi igen vilket märkligt nog får det omaka äktenskapet att knaka i fogarna.

Priset för omgivningens acceptans tycks vara att överta dess förtingligande syn på utlänningen som 'den andre'.

Det har nog även med skådespeleriet att göra: utan åthävor, rakt och troskyldigt, en nedtonad stil som hellre visar för lite än för mycket. Alla i den unga ensemblen gör starka insatser, men ingen glänser, ingen är stjärna. Och utsattheten understryks av den mycket konsekvent gestaltade pinsamheten i människors möten.

Tystnader, hummanden, sidoblickar och felslagna förväntningar fyller varje ny scen och summeras till en gastkramande pinsamhet som håller publiken på helspänn och utlöser pressade, generade skratt.

Regissören Annika Silkeberg har lyckats hitta det kanske enda möjliga sättet att spela denna melodramatiska historia så att den inte framträder som melodram utan smyger sig på i lånta fjädrar och slår till oförhappandes, i bakhåll, mot hjärta och hjärna, så att det blir omöjligt att värja sig. Parallellerna med dagens Sverige ger sig själva, men det är kraften i uttrycket det kommer an på.