• Cecilia Nilsson och Ruben Lopez som det omaka kärleksparet Emmi och Salem.
Stockholms Fria

Tragiskt men hoppfullt på Teater Galeasen

Teater Galeasens nya föreställning kunde ha blivit en fyrkantig, politiskt överkorrekt kalkon. Grundhistorien är som en pedagogisk saga: tysk kvinna blir kär i ung marockansk man, de gifter sig - och genast, som på kommando, vänder sig alla ifrån henne: barn, grannar, arbetskamrater. Hon blir till och med portad i kvartersbutiken. Alla tyskar är ju nämligen rasister, som vi vet, eller åtminstone var de det på 1970-talet.

Medan paret Emmi och Salem är oföränderligt goda och kärleksfulla människor.

Hur kommer det sig då att det istället har blivit en stark föreställning som stannar kvar länge i minnet, en tragisk men ändå hoppingivande historia om två ensamma människors möte på existensens rand?

Kanske beror det på det obarmhärtiga dagsljuset över både publik och skådespelare vilka blandas huller om buller i den nakna lokalen. Kanske beror det på de chockartat solkiga väggarna och de hoprasade tegelvalven som framträder så tydligt när teaterrummet renrakats och befriats från scen och vanliga publikrader. Denna rena råa verklighet smittar av sig på berättelsen som börjar kännas alldeles sann. Och sanningen att säga ökar komplikationsgraden när människor plötsligt, efter ett tag, blir snälla mot Emmi igen vilket märkligt nog får det omaka äktenskapet att knaka i fogarna.

Priset för omgivningens acceptans tycks vara att överta dess förtingligande syn på utlänningen som 'den andre'.

Det har nog även med skådespeleriet att göra: utan åthävor, rakt och troskyldigt, en nedtonad stil som hellre visar för lite än för mycket. Alla i den unga ensemblen gör starka insatser, men ingen glänser, ingen är stjärna. Och utsattheten understryks av den mycket konsekvent gestaltade pinsamheten i människors möten.

Tystnader, hummanden, sidoblickar och felslagna förväntningar fyller varje ny scen och summeras till en gastkramande pinsamhet som håller publiken på helspänn och utlöser pressade, generade skratt.

Regissören Annika Silkeberg har lyckats hitta det kanske enda möjliga sättet att spela denna melodramatiska historia så att den inte framträder som melodram utan smyger sig på i lånta fjädrar och slår till oförhappandes, i bakhåll, mot hjärta och hjärna, så att det blir omöjligt att värja sig. Parallellerna med dagens Sverige ger sig själva, men det är kraften i uttrycket det kommer an på.

Fakta: 

Teater
Rädsla äter själen
Scen: Teater Galeasen
Regi: Annika Silkeberg (efter en film av Rainer Werner Fassbinder)
Scenografi, ljus: Jens Sethzman
Medverkande: Cecilia Nilsson, Ruben Lopez,
Alexandra Chalupa, Per-Anders Ericson, Helena
Ingelsten, Said Legue, Pishang Rad, Athanassios
Kosopoulos med flera

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vackert stiliserad performanceteater

Teater Giljotin är en teater med Janus-ansikten. Det ena ansiktet vetter mot intensiv, psykologisk-realistisk dramatik av författare som Jon Fosse och Lars Norén eller Eugene O’Neill. Det andra ansiktet riktar blicken mot något radikalt annorlunda, mot performance och en scenkonst på gränsen mellan teater och dans.

Underhållande debattinlägg vid rätt tidpunkt

Ibland undrar man över konstens profetiska förmåga. Således hade Tranströmerföreställningen Den halvfärdiga himlen premiär på Strindbergs intima teater bara någon vecka efter Nobelpristillkännagivandet. Och nu, veckan efter det stora avslöjandet om en hemlig svensk vapenfabrik i Saudiarabien, har Teater Tribunalen premiär för En föreställning om svensk vapenexport.

Kolonialism kring middagsbordet

Det är vitt, rent och stiligt på Teater Galeasen. Och klaustrofobiskt. Sofforna är vita, kläderna är vita, människorna är ljusa och glada. Åtminstone skenbart.

© 2026 Stockholms Fria