Jag har funderat mycket över hur ordet tillväxt har kunnat hamna i de evigt förlovade ordens skara. Kärlek, rättvisa, sanning och solidaritet, ord som få ifrågasätter, i vår kultursfär i varje fall, har tydligen fått sig en släkting. Tillväxt. På en jord där det enligt vetarna har bildats en otroligt skön natur möjligen ur en farlig kemisk men energirik soppa, på grund av en eller några spontana reaktioner, är det otvetydigt så att tillväxt är ett naturfundament.

Solen och fotosyntesen är själva drivkraften. Befruktningen är den fortplantande gnistan. Nog har ordet tillväxt i sig sin skönhet. Men vad har hänt sedan dess? Som vi vet har detta utvecklingsunder även frambringat vår art. Vi kan diskutera i det oändliga om vi är något annat än en bland likvärdiga arter eller om vi möjligen är något förmer, men uppenbart är att vi kan föröda de naturkrafter som har garanterar en otroligt väl balanserad tillväxt. Människan har skapat en situation där ordet för länge sedan fått en ny betydelse, liktydig med ekonomisk tillväxt, och där den naturliga tillväxtens förutsättningar förstörs i en rasande takt. Det betyder att tillväxt i egentlig mening har blivit en minskning av resurser, och per capita ett direkt ras.

Men den ekonomiska tillväxten har ändå hållits helig. Nej, inte av alla. Många är vi gröna som ifrågasätter både dess mening och dess möjligheter. Men allt fler får kalla fötter när de ska tala klarspråk om detta. Det klingar tydligen inte väl att säga att vi är emot tillväxt. Politiker, journalister och samhällsdebattörer fnyser åt sådant flum. De ser ned på folk som uttalar slikt och fryser galant ut dem. Och allt fler faller för trycket. Det är sorgligt om än förståeligt.

Men det är inte dessa vacklande tillväxtkritiker jag vill skärskåda. De kan alltid famla efter räddningsplankor med lokal tillväxt, tillväxt av det som är bra på bekostnad av det dåliga, social och kulturell tillväxt och så vidare. Varför de inte ihärdigt hävdar att dessa begrepp handlar om omfördelning och utveckling kan man fråga sig, men det skulle jag ju inte.

Frågan är snarare varför vi tillväxtkritiker utsätts för ett så ihärdigt tryck? Rätt mycket kan man diskutera i en anda av mångfald, ett tillåtande klimat. Både politiska och vetenskapliga frågor. Ja, till och med religion och livsåskådning kan man samtala kring utan att nödvändigtvis bli utmobbad emellanåt.

Men inte tillväxten. Den ekonomiska tillväxten är nämligen det enda alternativet till solidarisk omfördelning om man vill värna om sin image som human individ. Det är uppenbart för alla att många har det för fattigt. Jo, till och med i Sverige. En del är det 'självförvållat' skulle kanske någon annan hävda, men det finns också misstag i vårt samhälle som har lett till onödigt lidande. Detta 'måste' åtgärdas. Vi är överens om det. Hur ska det gå till? Jag säger: omfördela! Från dem som har till dem som har minst. Men de som har, har också makten över politiken och språket. De vill inte minska sina egna resurser. Alltså ser de möjligheten att tilldela de fattiga det de behöver ur tillväxtens skördar. Skönt va? Win-win!

Alla andra idéer betyder att några måste avstå. Avstå? Jag? Nej tack! Leve tillväxten!