Borta är den metateatrala leksakslåda som på senare år blivit moments kännemärke. Vilket inte gör detta till klassisk illusionsteater, långt därifrån. Skådespelarna agerar på en liten träplattform mitt på moments jättelika scenutrymme, omgivna av tre musiker och en ljustekniker. För att vi inte ska glömma att detta bara är teater projiceras brottstycken av pjästexten i fonden. Skådespelarna rör sig stelt, mekaniskt, stiliserat över sin lilla ruta och talar med kalla, välartikulerade röster.

En kvinna försöker berätta något för en man, men historien kommer fram stötvis, i småportioner. Och i Pinters typiska stil är replikerna ofta en serie upprepningar och omtagningar som hakar i varandra, vänder och vrider på språket och ständigt ifrågasätter vad som nyss sagts. Det som nästan inte kan sägas handlar om brutalitet och våld, om knytnävar och stryptag och om barn som slits ur mödrarnas armar på en perrong.

Hela texten rör sig på olika verklighetsplan som glider ihop med varandra, vi befinner oss stundom hos det märkligt kontaktlösa paret, stundom ute bland drömmar och minnen. Olika slags våld tycks hänga ihop, kvinnan vill inte kallas älskling och kanske inte kan älska efter vad hon utsatts för. Den 'vanlige snälle man' hon lever ihop med kunde lika gärna vara kvinnomisshandlare eller koncentrationslägervakt fast han är lika vanlig som - ja, som Hagamannen i Umeå, till exempel.

Andreas Boonstras uppsättning är mycket konsekvent genomförd, men kylan blir ibland så stark att publiken stängs ute. Rollfigurerna sitter fast i sina stela rituella rörelser och kommer ingen vart. Instängdheten blir nästan outhärdlig, vilket är denna uppsättnings både styrka och svaghet.

I Sarah Kanes Bombad på Dramaten/Elverket är våldet mycket påtagligare redan från början. Återigen en man och en kvinna som möts, denna gång på ett lagom tjusigt hotellrum. Mannen Ian är dubbelt så gammal, en skandaljournalist med brutala mord som specialitet och med grovt rasistisk jargong, dessutom är han beväpnad och tycks ha andra skumma affärer för sig. Han tycks ömsint och omhändertagande till en början, men hans sexuella lustar är enorma och kräver ständig tillfredsställelse, vare sig kvinnan vill eller inte.

Men flickan Cate är ytligt sett inget självklart offer, snarare del i ett slags sadomasochistiskt växelspel. Hon växlar mellan uppmuntrande flirtighet och vrede över hans övergrepp, mellan kärleksfulla kyssar och avstånd. Så långt en skarp, trovärdig bild av en kvinna som i grunden har accepterat underordningen och våldet som något naturligt och inte kan ta sig ur fällan.

Även hos Sarah Kane blandas verklighetsplanen samman. En soldat med automatkarbin tränger in i hotellrummet och all vardagsrealism bryter ihop. Plötsligt är vi i det forna Jugoslavien, i Afghanistan eller Irak, välj själv, soldater behärskar gatorna och massakrerar och våldtar. I en brutal, förvrängd skrattspegel utsätts nu Ian för ännu mera våld, hot och sexuella övergrepp än nyss Cate. Det som extra starkt inbjuder till en symbolisk tolkning är att soldaten kommer in när Cate går ut. Soldaten kan ses som den förtryckta Cates stora, vilda dröm om hämnd, eller som en bild av ett psykiskt sammanbrott.

När Cate kommer tillbaka är soldaten död och i famnen bär hon ett döende spädbarn som hon fått av en kvinna på gatan. Och här blir korrespondensen nästan spöklik: kanske fick hon det av kvinnan i Pinters pjäs, hon vars barn slets ur hennes famn på en perrong? Ians ögon är utrivna, blodet strömmar och han ber om att få dö.

Skådespelarnas insatser är starka och självklara utan minsta falskt skorrande ton. Applåderna är märkbart matta efteråt, men jag har svårt att tro att det handlar om brist på uppskattning. Snarare en så stark föreställning att glada applåder och leende hyllade skådespelare känns som ett totalt opassande slut. Hellre en smula tystnad och begrundan.

I båda dessa föreställningar är diagnosen kolsvart: manssamhällets våld reproduceras ständigt, överförs från man till man eller framprovocerar ännu brutalare motvåld. Slutet blir totalt sammanbrott, det må vara konkret fysiskt eller psykiskt. Om det finns någon lösning får den i så fall sökas utanför teaterrummet.

Därmed blir dessa djupt pessimistiska pjäser samtidigt till blytunga politiska debattinlägg, och kanske det viktigaste som visas på teatern just nu.