Låt jazzen vara en del av kulturpolitiken
Jazzmusiken bör i kulturpolitiken behandlas som andra seriösa konstformer. Den bör respekteras utifrån samma värdegrund som annan konstmusik, skriver Nätverket Svensk Jazz i detta inlägg som även skickats till den nu pågående Kulturutredningen.
Internationellt står sig svensk jazz mycket väl och en ny våg kan skönjas med många unga, begåvade och förväntansfulla musiker som vill fram tillsammans med etablerade generationer. Högskolor och andra musikutbildningar har gott om sökande, ofta tiofaldigt fler än vad platserna tillåter. Den stora frågan är dock vad som händer sedan, med villkoren för det livslånga lärandet, med arbetsmarknaden och mötet med publiken. Det handlar om jazzens hela infrastruktur. Här finns i dag många svåra bekymmer och utmaningar.
Musik i olika former har på senare år blivit alltmer lättillgängligt för lyssnare samtidigt som skivbranschens vinster och omsättning minskar stadigt. De traditionella skivbolagen ser ut att kvävas i nedladdningarnas tidevarv. Musikers och kompositörers rätt till rimliga ersättningar för sitt arbete är en olöst fråga.
Summan är att musikbranschen, inte minst jazzen, ger allt mindre ekonomiska möjligheter, medan musiken ljuder på allt fler ställen. Medias kommersialisering leder till att alltför få personer den vägen möter någon form av jazzmusik. A-kassan har spelat en mycket viktig roll för alla de frilansare som spelar jazzmusik. Dess villkor har blivit svårare att klara av för alla de musiker som lever med små marginaler.
Sverige är ett land med stark betoning av myndigheter och offentliga institutioner, där det offentliga också har ett arbetsgivareansvar. Detta gäller många kulturformer, inte minst de sedan länge etablerade och erkända. Detta medför oftast att dessa kommer i första hand i kulturpolitiska beslut och vid fördelning av medel. Jazzen saknar helt offentliga institutioner och är en mycket liten broder, syster eller ibland gökunge i de institutioner som arbetar med alla musikformer.
Vi vill inte här föreslå att jazzen ska förstatligas men vill peka på de negativa effekter som drabbar de konstformer och institutioner där det offentliga inte har ansvar för hela verksamheten.
Det är av största vikt att jazzen och det fria musiklivet inte missgynnas till följd av avsaknad av en offentlig infrastruktur. Avsaknaden av offentliga institutioner med ordentliga resurser medför att arrangörssidan utgör en mycket trång sektor. Jazzen har oftast en mycket begränsad roll hos de offentliga musikstiftelserna såsom länsmusik och Rikskonserter med de resurser som står till förfogande. Privata arrangörer kan vara restauranger och liknande, men här får tyvärr konstateras att de villkor de erbjuder ofta inte når upp till avtalsnivå eller vad lagar stadgar.
Svenska Jazzriksförbundets 100 klubbar, som drivs i ideell regi, är som grupp de i särklass största arbetsgivarna och betalar arvoden enligt avtal. Merparten av jazzen i Sverige kan inte överleva och utvecklas på rena marknadsvillkor. Det krävs kulturpolitiska insatser från såväl stat som kommun för att värna om det breda utbud av jazz som erfordras från kulturpolitiska, musikaliska och andra värderingar.
De nu rådande låga subventionsnivåerna gör det svårt för arrangörer att bedriva utveckling och att engagera oetablerade musiker. Kvalitetsutvecklingen hämmas och utvecklingsprojekt bedrivs ofta utan någon ekonomisk ersättning. Jazzens möjligheter i den nationella kulturpolitiken är till stor del avhängig av enskilda kommuners beslut, vilket inte är fallet för kulturformer med nationella institutioner. Det nuvarande statliga stödet kräver matchning av kommunala bidrag. I dag når det statliga stödet inte upp till dess kommunala motsvarigheter. Sponsring förekommer ytterst marginellt, ansträngningar görs och nya idéer prövas ständigt men har tyvärr givit alltför små resultat.
En allvarlig brist för jazzen, och det fria musiklivet i stort, är att det i stort sett saknas arrangörer på en nivå mellan de ideella föreningarna och de stora och resurskrävande konserthusen. Flera av de arrangörer som i dag är verksamma på ideell nivå skulle med ökade resurser kunna utvecklas till sådana och därigenom bland annat bidra till ett mer professionellt publikarbete och ökade utvecklingsmöjligheter för musikformen.
Med ett högre statligt anslag skulle därtill ytterligare incitament finnas att våga mera och att starta jazzklubbar på orter, där dessa i dag saknas.
När kulturpolitiken fastlades på 1970-talet var inte jazzen en etablerad genre. I kulturpolitiken har många vänliga och positiva ord yttrats och skrivits om jazzmusik och dess viktiga roll som en del av vår kultur. Men detta har i alltför liten utsträckning motsvarats i handling.
Motsvarande situation förelåg i Norge men där beslöt man för drygt tio år sedan att förändra kulturpolitiken. I dag kan vi bara med glädje och avund se de villkor som norsk jazz arbetar utifrån.
ordf. Föreningen Sveriges Jazzmusiker
ordf. Svenska Jazzriksförbundet
ordf. Jazzclub Nefertiti
M.fl.
Lisen Rylander och Josef Kallerdahl är en del av det unga jazziga Göteborg. Det krävs kulturpolitiska insatser för att hålla jazzmusiken levande i Sverige, skriver Nätverket Svensk Jazz.
Foto: Henrik Rylander
I skrivelsen till Kulturutredningen framförs följande förslag från Nätverket Svensk Jazz
1. Uttala att jazzmusiken i kulturpolitiken ska behandlas som andra seriösa konstformer. Den bör respekteras utifrån samma värdegrund som annan konstmusik. Släpp in jazzen i Sverige innanför staketet.
2. Det primära är att stödet till arrangörsledet och infrastrukturen i övrigt förstärks, att jazzen i förekommande fall ska kunna arbeta på subventionsvillkor som liknar många andra konstformer. Denna form av stöd är också det bästa sättet för att jazzmusiker ska kunna försörja sig genom riktiga jobb.
3. I Sverige behövs för jazzen en nationalscen. Detta är något vedertaget, uppskattat och nödvändigt för kraftsamling och utveckling av många konstformer och bör gälla även denna musikform. Det skulle behövas ett nationellt centrum, som därtill skulle kunna samverka med exempelvis fyra regioner i likhet med de modeller som tillämpas i Norge och i Danmark. Festivalstöd bör också införas.
4. Existerande stödformer är till stor del kopierade från andra kulturformer, till exempel fria teatergrupper, vilket inte passar en verksamhet som arbetar i ett fritt musikliv.
För musiker är det så kallade gruppstödet centralt för att över huvud taget kunna hålla samman jazzgrupper av olika storlekar, men stödet är alltför magert och måste höjas. Konstnärligt utvecklingsarbete tvingas i dag att bedrivas obetalt. För att kunna utveckla jazzmusiken krävs större möjligheter att repetera och instudera på sätt som liknar vad den klassiska musiken har möjlighet till. Därutöver behövs flexibla stödformer för att även här främja det livslånga lärandet, flexibilitet, vidareutbildningen för musiker, ökad jämställdhet, möjligheter till större projekt med mera.
5. Vi vill också understryka det internationella perspektivet. Den tidigare kulturpolitiken byggde alltför mycket på Sverige som ett mer eller mindre isolerad land. Nu behövs ökade möjligheter till utbyte, kontakter och lärande. Inte heller detta kan skötas helt på marknadens villkor. Vi anser att den påbörjade internationaliseringen bör accelerera.
I skrivelsen till Kulturutredningen framförs följande förslag från Nätverket Svensk Jazz
1. Uttala att jazzmusiken i kulturpolitiken ska behandlas som andra seriösa konstformer. Den bör respekteras utifrån samma värdegrund som annan konstmusik. Släpp in jazzen i Sverige innanför staketet.
2. Det primära är att stödet till arrangörsledet och infrastrukturen i övrigt förstärks, att jazzen i förekommande fall ska kunna arbeta på subventionsvillkor som liknar många andra konstformer. Denna form av stöd är också det bästa sättet för att jazzmusiker ska kunna försörja sig genom riktiga jobb.
3. I Sverige behövs för jazzen en nationalscen. Detta är något vedertaget, uppskattat och nödvändigt för kraftsamling och utveckling av många konstformer och bör gälla även denna musikform. Det skulle behövas ett nationellt centrum, som därtill skulle kunna samverka med exempelvis fyra regioner i likhet med de modeller som tillämpas i Norge och i Danmark. Festivalstöd bör också införas.
4. Existerande stödformer är till stor del kopierade från andra kulturformer, till exempel fria teatergrupper, vilket inte passar en verksamhet som arbetar i ett fritt musikliv.
För musiker är det så kallade gruppstödet centralt för att över huvud taget kunna hålla samman jazzgrupper av olika storlekar, men stödet är alltför magert och måste höjas. Konstnärligt utvecklingsarbete tvingas i dag att bedrivas obetalt. För att kunna utveckla jazzmusiken krävs större möjligheter att repetera och instudera på sätt som liknar vad den klassiska musiken har möjlighet till. Därutöver behövs flexibla stödformer för att även här främja det livslånga lärandet, flexibilitet, vidareutbildningen för musiker, ökad jämställdhet, möjligheter till större projekt med mera.
5. Vi vill också understryka det internationella perspektivet. Den tidigare kulturpolitiken byggde alltför mycket på Sverige som ett mer eller mindre isolerad land. Nu behövs ökade möjligheter till utbyte, kontakter och lärande. Inte heller detta kan skötas helt på marknadens villkor. Vi anser att den påbörjade internationaliseringen bör accelerera.
