Min företrädare Gustav Fridolin gjorde under sin avgång stor sak av att vilja avveckla de politiska ungdomsförbunden. Snitsig argumentation kan tyckas – att dela upp generationer skapar klyftor mellan grupper som har nytta av varandras åsiktsskillnader, som i längden innebär att det alltid är vuxna som får sista ordet och moderpartiet som får formulera politiken. Jag har varit motståndare till att lägga ner ungdomsförbund till förmån för moderpartier. Istället har jag förespråkat att Grön ungdom ska lämna miljöpartiet och våga driva sin egen radikala linje.

Ett ungdomsförbund har en unik position. Där finns visionerna, där utstakar sig framtiden för partiet. Rollen som spjutspets har många fördelar, det går att vara mer obunden, mer ideologiska och ta ut svängarna i politiska debatter. Miljöpartiets ungdomsförbund har aldrig utnyttjat detta av rädsla för att “driva en egen politik” och, i likhet med andra ungdomsförbund, förvandlas till ett radikalt alibi för sitt moderparti. Det har sin demokratiska finess, skryter Grön ungdom: Röstar du på en ung miljöpartist ska du veta vad du får, nämligen samma politik som gamla miljöpartister driver.

Allt detta är givetvis i sin ordning, om nu inte det nya miljöpartiet hade varit ett så ideologiskt förvirrat och ointressant parti. Partiet har backat flera steg från sin ursprungliga radikala position som nytänkarna i svensk politik. I stort sett varenda systemkritisk idé har rensats bort ur prioriteringarna. Medborgarlönen, allas rätt till en grundläggande försörjning utan personlig förnedring, förhalas av interna utredningar. Kritiken mot ett samhälle som konstruerats av arbetstvång tycks borta, idag rekommenderar partiet arbetskraftsinvandring och förespråkar arbetslinjen lika förtjust som alla andra. Miljöpartister röstar ja till europeiska insatsstyrkor trots sin pacifistiska och anti-militaristiska bakgrund. Inte ens EU-kritiken går säker längre. På punkt efter punkt frångås utgångspunkten “den sociala alternativrörelsens röst i parlamentet”. Grön ungdom har förvandlats till miljöpartiets oradikala alibi.

Det färskaste exemplet på att Grön ungdom har blivit oradikalt finner vi på DN Debatt den 25 april. Där skriver Jakop Dalunde och Maria Ferm, språkrör för Grön ungdom, och Magnus Johansson, styrelseledamot för miljöpartiet, att vänsterpartiet inte tillför något till en framtida regering mellan s och mp. Artikeln har rört upp en storm inom miljöpartiet, de tre har fått utstå skarp kritik från de egna leden. Visst är det en lumpen kritik att avundsjukt klaga på att v är duktigare på att ställa relevanta samhällskritiska frågor som folk tar till sig, men att miljöpartiet på högre ort tycker att det är en naturlag att regera med sossar och att Grön ungdom har två språkrör som i flera år har varit redskap för miljöpartiledningens dumheter – särskilt som de själva aspirerat på en karriär i riksdagshuset – är ett välkänt faktum.

Det nya miljöpartiet har fel strategi. Partiet borde satsa mer kraft på att driva utstickarfrågor, använda en uppkäftigare retorik, ha en närmare kontakt med utomparlamentariker och ignorera etablissemangets premisser. Istället för att tvätta alla de delar som andra anser är obekväma behövs det fler obekväma miljöpartister. Ledningen tror att rumsrenhet går hem, trots att det är som utstickare miljöpartiet har haft sina största framgångar.

En verkligt grön politik inkluderar att aldrig sätta sig i knät på en regering, att kunna ta ordet klass i sin mun, bekräfta de maktskillnader som finns och att privat ägande i storskaliga former leder till ett centrerande av ekonomiska resurser till några få. Att driva visionära frågor som medborgarlön, fri invandring, queeraktivism och demokratisering av arbetsplatser, att sätta sig emot alla typer av militarisering, att blir mer kritiska till parlamentarismens former, och att närma sig nyvänstern är helt avgörande för att miljöpartiet ska överleva. Det har aldrig varit Grön ungdoms uppgift att springa mp-ledningens ärenden. Om inte ens ungdomsförbundet vågar genomskåda den ideologiska vilsenheten är partiet riktigt illa ute. Då är det bättre att Fridolin får som han vill, lägg ner Grön ungdom helt och hållet och låt miljöpartiet haverera på egen hand.