Indiska prinsar gästar Pridefestivalen och homosexuella rabbiner uttalar sig i svensk radio. Men lika instängda är somliga i sina sexuella fördomar som vägen mot ett samhälle där sexualitet är ointressant är lång. ”Ointressant” på så sätt att sexualitet är din ensak, och ingen annans. Att ifrågasätta tvåsamheten är lika viktigt som att slåss för hbt-personers rättigheter. Tvåsamheten som självklar levnadskonstellation är ofta lika förankrad i hetero som hbt-kretsar.

Äktenskap som en institution och något ”heligt” står lika skrivet i sten som det påstås att Gud hatar bögar och flator. Det är emellertid inte bara hbt-personer som utsätts för den svenskkristna lobbyns framflyttade personer under de senaste åren; kvinnor i största allmänhet har blivit måltavlor för propagandaräder och grundpelaren i kvinnans rätt över sitt eget liv – abortfrågan – tar allt större plats hos kristdemokraterna och fler riksdagsledamöter efter valet 2006 än 2002 är öppna abortmotståndare.

Men konservativa politiker och kristna ”forskare” har enklare att påverka människors liv i äktenskapsfrågan, och där har man under sommaren satt in flera stötar. I en tid då samhället bör bryta med sin rådande hierarki där det gifta heteroparet står höjt över andras axlar arbetar andra ihärdigt för att cementera detta tillstånd. Samma personer studerar Euro Pride med förakt och som ett jippo – och inte som en manifestation för mänskliga rättigheter.

Många gifter sig i dag för att kunna åtnjuta juridiska och demokratiska rättigheter som par, exempelvis i ägar- och arvsfrågor. Ett modernt samhälle måste vara så pass smidigt att giftermål inte är enda sättet att förhindra framtida tvister. Att uppmana människor att sluta skilja sig, som den nya kristna trenden skriker, och luta sig mot hög skilsmässostatistik i sin argumentation leder ingenstans – åtminstone inte mot ett mer solidariskt samhälle där hbt-personer slipper ta emot knytnävslag för andras arbetslöshet eller fördomar.

Grundproblemen gror inte innanför kärnfamiljens väggar – dem tar man med sig utifrån, från det ojämlika samhälle där kränkta rättigheter och snedvridna sociala satsningar blivit allt flers vardag. Kärnfamiljen belönas i de kristna västländerna och så har skett i flera hundra år. Det är djupt konservativt och verklighetsfrånvarande att strama åt de principer som upprättat det samhälle som många redan känner sig vilsna i – och en första åtgärd borde vara att underlätta för människor att kunna leva tillsammans i de konstellationer och antal de själva önskar, och inte misskreditera dem som inte lever efter de cementerade normerna.

Euro Pride är inte bara en nödvändig nagel i ögat på de kristna lobbygrupper som flyttat fram sina positioner i samhällsdabatten, det är också ett dess värre sorgligt bevis på att människor som inte lever eller älskar efter religiöst övertygades önskemål bara har en vecka för seminarier, karnevaler och brandtal. Det borde vara en naturlig del av vår vardag redan nu – 2008. Uppgörelsen med tvåsamheten, i vilka könskonstellationer det än må vara, är nästa samhälleliga ”självklarhet” att verklighetsförankra och avdramatisera.